Det måtte varit väldigt synd om mina föräldrar. De hade visserligen alltid mat för dagen, bodde i en bra hyreslägenhet – men hade inte råd med så många semesterresor, potatis var den dominerande ingrediensen på tallriken, krogbesöken kunde räknas på ena handens fingrar – morsan flög aldrig, farsan flög tre gånger. Ändå levde de i en god medelklass, rent globalt i en överklass.
Idag tycks det vars synd om oss om vi inte får eller har råd att flyga varje år. Det tycks vara helt okej för lite mer bemedlade att ha två lägenheter, en där de bor och en där de gärna skulle vilja bo i ett varmare land – jag har hört suckar över att de kanske inte kan ha råd med det längre.
Trettio procent av lönen gick till maten för bara en generation sedan… Idag är det 14 procent. Så är maten dyr? Egentligen? Mycket av problemen handlar om fördelningen mellan rik och fattig. Skulle vi ta tag i den frågan så skulle det mesta faktiskt vara på toppnivå om vi ser det i ett historiskt skede. Vi har levt på krita, genom ständigt ökande skulder till banker, till miljön, till klimatet, till kommande generationer. Skärpning vore bra. Om inte annat är det nödvändigt.
Nu ska jag skriva något alldeles jävligt oförskämt: hur vore det om vi rättade mun efter matsäck?
.png){kind=link}
Kommentarer är stängda.