Efterkrigstidens nya livsmedelsstadga satte alltså vissa gränser för vad korvar får innehålla. Grundregeln var att mängden bindemedel inte får överstiga 4 %. Men redan i november 1951 började man rucka på denna regel, då statens jordbruksnämnd kungjorde att mjölkpulver kunde få blandas in i större möjligheter. (Jag gissar att beslutet grundade sig i en kalkyl om Sveriges livsmedelsförsörjning utifrån tillgången på kött respektive mjölk.)
För korvindustrin öppnades nu möjligheten att tillverka billigare korvar med lägre kötthalt, även om man enligt en överenskommelse inte fick kalla dessa för just “falukorv”. Under 1952 lanserades så ett slags korv av falukorvstyp som såldes under namn som “specialfalu” eller “go-go-wurst”. Dessa innehöll så mycket som 10–15 % mjölkpulver. Priset var omkring 12 % lägre än på riktig falukorv.
I fråga om den nya korvens kvalitet kan sägas, att den beträffande näringsvärde torde vara jämförbar med falukorv men att den i fråga om utseende och konsistens i allmänhet torde vara falukorven något underlägsen. Av hela förbrukningen av falukorv och ‘specialfalu’ o.dyl. utgjorde i september 1952 den senare typen med mjölkpulver mellan en femtedel och en tredjedel enligt ett par större fabrikanters uppskattning.
Så skrev den legendariske statistikern Erland von Hofsten, chef för Socialstyrelsens beräkningar av levnadskostnadsindex, i en promemoria till Indexnämnden under rubriken “En kvalitetsfråga beträffande falukorv”.
Frågan som ställdes var alltså om de nya lågpriskorvarna skulle få gälla som falukorv i indexberäkningarna. Socialstyrelsens prisstatistiker var tveksamma, men fann det säkrast att rådfråga Indexnämnden, där arbetsmarknadens parter fanns representerade. Indexnämnden gick på samma linje: go-go-wurst är inte att räkna som falukorv. I det fall att de nya lågpriskorvarna etablerade sig permanent i det svenska köket skulle de hellre tas in som en separat representantvara.
Med detta beslut frångick gick man den tidigare principen att utgå från matens näringsvärde mätt i kalorier. Lågpriskorvarna var ju enligt uppgift näringsmässigt likvärdiga med riktig falukorv. Kvalitetsskillnaden låg i stället i “utseende och konsistens” – faktorer som under efterkrigstiden kunde tillåtas att spela in i beräkningen av levnadskostnadsindex.
Om man i stället stått fast vid den äldre principen, skulle den officiella prisstatistiken i stället ha visat på en betydande minskning av korvpriserna. Resultatet skulle bli att det totala indextalet för LKI efter avrundning hamnade ett steg lägre. I förlängningen hade detta kunnat leda till att löneökningarna i Sverige hölls tillbaka.
* * * * * * * * *
Levnadskostnadsindex (LKI) förvandlades till Konsumentprisindex (KPI). Falukorven förblev en av fyra korvar i dess varukorg.
Ett nedslag i november 1958: då noterades priset på falukorv i 166 butiker. Medelpriset var 5,09 kronor per kilo. Prisspridningen var låg; falukorv såldes till ungefär samma pris överallt i Sverige. (Generellt hade vegetabiliska livsmedel en större prisspridning än animaliska.)
Om falukurvens prisutveckling skulle ha följt KPI sedan dess skulle den numera kosta omkring 70 kronor per kilo. Dagens priser på Willys ligger både lägre och högre än så. Garants vanliga falukorv går att köpa för bara 31 kronor per kilo, om du inte vill ha den ekologiska varianten som kostar 83 kronor per kilo.
Ett alternativ till att använda KPI kan vara att jämföra falukorvens pris med lönenivåerna, vilket ger ett mått på hur länge vi behöver arbeta för att kunna köpa en falukorv. Detta beror såklart på vilket jobb vi har, men ett vanligt sätt är att utgå från löneindex för en manlig industriarbetare. Då råder det inget tvivel om att falukorven har blivit billigare över tid. Sedan 1958 har alltså lönerna ökat betydligt mer än falukorvspriserna.
Kommentarer är stängda.