Statsvetaren Jason Brownlee börjar en artikel från 2009 med en mycket intressant historisering av utvecklingen av ett slags politiska hybridregimer på 1990-talet, auktoritära regimer men med demokratiska inslag, och hur statsvetare teoretiserade och typologiserade detta:
”In the wake of the cold war authoritarian rulers increasingly adopted the forms of democracy even as they resisted substantive democratization. By 2001 “electoral authoritarianism” had become the modal form of nondemocracy; autocrats allowing some form of multiparty elections outnumbered those who did not by more than two to one (Schedler 2002, 47). As Larry Diamond observed, these hybrid regimes were not completely new. Much earlier authoritarian regimes in Mexico, Senegal, and Taiwan had permitted the opposition to contest elections, although many more regimes had excluded their challengers from such competition (Diamond 2002, 23–24). In the 1990s rulers were fusing plebiscitarianism and authoritarianism at an astounding rate, in the process defying expectations that they would soon adopt genuine democracy.” (s. 515)Under 00-talet såg statsvetarna att dessa hybridregimer kunde utvecklas åt olika håll: en auktoritär regim med demokratiska inslag kunde bli demokratisk på 90-talet (Mexiko), men också mer auktoritär (Azerbaijan). Brownlee går in i den här litterturen och jämför länder med olika hybridregimer (”competitive authoritarian”, “hegemonic electoral authoritarian”) såväl som länder helt utan politiska val. Han har också en period som överskrider kalla krigets slut 1989, 1975-2004, och definierar regimskifte som följer: ”rather than assessing regime change as a shift in Polity or Freedom House scores, I measure changes from authoritarianism to democracy based on Freedom House’s underutilized listing of electoral democracies.”
Definitionen av demokrati är minimalistisk, schumpetersk:
”The criteria for being counted as an electoral democracy are 1. a competitive multiparty political system; 2. universal adult suffrage for all citizens; 3. regularly contested elections under a secure and secret ballot and the absence of massive, outcome-changing fraud; 4. significant public access of major political parties to the electorate through the media and open campaigning (Puddington 2007, 3).” (s. 517)Mellan 1990 och 1994 ökade antalet demokratier i världen, med denna definition, med 50 %, från 76 till 114, och sedan var nivån ganska stabil de närmsta tio åren, vilket syns i diagram 1. I slutet av 1990-talet och början av 00-talet utvecklades så diskussionen om hybridregimer inom statsvetenskapen. Det diskuterades då också ifall detta var ett nytt fenomen eller vad som var distinkt med dem på 1990-talet: ”For Larry Diamond, it was the proliferation of hybrid regimes, not their simple emergence, which made these cases novel. “Hybrid regimes (combining democratic and authoritarian elements) are not new,” he remarked. “Even in the 1960s and 1970s, there existed multiparty, electoral, but undemocratic regimes”. The contemporary period differed, though, because nondemocratic regimes tended not to ban their opponents outright but instead corral them through other methods.” (s. 518) Andreas Schedler konstaterade att kombinationen av politiska val och icke-demokratiskt styre hade en lång historia, men menade att 1990-talet visade att ”transitions”, övergångar, från auktoritära regimer kunde leda lite vart som helst, inte nödvändigtvis till demokrati utan lika gärna till olika mer eller mindre auktoritära hybridregimer ”that do not fit into our classic categories of one-party, military, or personal dictatorship”. Diamond (2002) lade fram en ny typologi, med sex sorters regimer: (1) ”liberal democracy”, (2) ”electoral democracy”, (3) ”ambiguous regimes”, (4) ”competitive authoritarian”, (5) ”hegemonic electoral authoritarian”, och (6) ”politically closed authoritarian”. Skillnaden mellan 4:an och 5:an är oppositionens styrka: i 5:an har vi ett dominerande parti som vinner nästan alla röster, som i Singapore (ofta över 95 procent), Egypten år 2000 (80 procent), eller Tunisien på 1990-talet (över 80 procent).
Är en auktoritär regim med val en slippery slope till demokrati? I goda tider har statsvetare hävdat det: ”After regime-initiated elections in the Philippines (1986), Chile (1989), Poland (1989), and Nicaragua (1990) produced opposition victories, Samuel Huntington remarked that “liberalized authoritarianism is not a stable equilibrium; the halfway house does not stand”” (cit. 518-9). O’Donnell och Schmitter (1986) hävdade detsamma om autokrater efter 1945, att de bara kunde legitimera sin makt som ”en övergångsfas”, medan andra forskare hävdat att val varit ett sätt för de styrande att kontrollera ed underlydande (Chebabi och Linz 1998; Gandhi och Przeworski 2007).
I sitt argument för en typologisk metod, där regimskifte är ett skifte från en nolla till en etta snarare än en linjär förflyttning på ett skala, utgår Brownlee från Barbara Geddes (1999, 2003) teoretisering av regimförändring. Geddes förklarar approachen: “Because I consider the most important differences among authoritarian regimes to be qualitative, I create a typology for ‘measuring’ regimes rather than a scale or index.” Geddes menade att auktoritära regimer antingen har stöd i militären, ett parti, eller en personlig klick. Hon kodade 167 regimer från 92 länder med denna typologi. Hon fann att militärregimer hade den kortaste överlevnaden, 8 och ett halvt år i snitt, medan partidiktaturer överlevde längst, 22,7 år. En av de mest ambitiösa uppföljarna till Geddes projekt var Axel Hadenius och Jan Teorells, i vilket de skapade fler variabler, inklusive regimer som var monarkier eller demokratier. H och T kunde så spåra såväl skiften mellan olika typer av auktoritära regimer, som skifte från auktoritär regim till demokrati. Medan Geddes kodade Mexiko under PRI från 1929 till 2000 som en och samma politiska regim, kodade Hadenius och Teorell det som en ”dominant party regime” 1960-87 och en ”multiparty regime” 1988 och framåt. Brownlee ifrågasätter såväl detta som H och T:s kodning av Filipinnerna sedan 1970-talet, och menar att H och T överdriver hur många regimskiften som skett och då får får starka resultat. Staffan Lindberg skapade ett nytt dataset på val i Afrika söder om Sahara, och Lindberg (2006) ”argues that elections do not merely ratify preceding democratic development but actually facilitate democratization independently”. (cit. 520)
referens
Jason Brownlee (2009) ”Portents of Pluralism: How Hybrid Regimes Affect Democratic Transitions”, American Journal of Political Science, Vol. 53, No. 3, July 2009, Pp. 515–532
Kommentarer är stängda.