Under senare år, konstaterade historikerna Frans Coetzee och Marilyn Shevin Coetzee i en artikel 1986, har historiker lagt mycket möda på att utforska och diskutera den tyska högern före 1914 och framför allt då Nationale Verbände, som de översätter som ”patriotic societies”. Alla är överens om att dessa organisationer är viktiga för att förstå perioden, men ”there the agreement ends”. Enligt ett perspektiv var dessa organisationer styrda av samhällseliter, manipulerade för att bevara status quo: ”This is the view generally attnbuted to Hans-Ulrich Wehler, especially his Das deutsche Kaiserreich, 1871-1918 (Göttingen 1973)”, säger de i en fotnot. Det andra perspektivet ser förbanden mer som genuint folkliga organisationer, sprungna ur en ideologiskt motiverad småborgerlighet som ville förändra samhället. Detta är argumentet framfört av Geoff Eley i Reshaping the German Right: Radical Nationalism and Political Change after Bismarck (New Haven 1980). ”Thus, in contrast to the first argument’s stress on stabilization through manipulation, this view emphasizes the disruptive impact of the Verbdnde, through their radicalization of political discourse and expansion of the popular base of right-wing politics generally.” (s. 515) Denna diskussion kopplar in i den större debatten om Deutscher Sonderweg, idén att Tyskland ”forged its own peculiarly deviant path to modernity.”
Det tyska Sonderweg-argumentet görs ofta i en explicit eller implicit jämförelse med liberalismens styrka i Storbritannien, men det är förvånande sällan som historiker utvecklat jämförelsen, säger Coetzee och Coetzee. En konferens i Oxford 1978 ägnades åt frågan, men papprena som lades fram där (som publicerades i Nationalist and Racialist Movements in Britain and Germany before 1914, ed. Paul Kennedy and Anthony Nicholls, 1981)) studerade faktiskt bara ett land i taget; Coetzee och Coetzee lyfter däremot fram Blackbourn och Eleys The Peculiarities of German History (1984) som en mer lovande approach, men som publicerats efter att den föreliggande artikeln skrevs. Bristen på jämförelser är desto mer slående som det finns så uppenbara likheter mellan länderna, säger Coetzee och Coetzee: ”And yet there emerged in the two countries before the first world war a series of strikingly parallel patriotic societies which virtually cry out for comparison: the Navy League (founded 1895) and the Deutscher Flottenverein (German Navy League, 1898), the Anti-Socialist Union (1908) and the Reichsverband gegen die Sozialdemokratie (Imperial League against Social Democracy, 1904), and the National Service League (1902) and the Deutscher Wehrverein (German Defence League, 1912).” (s. 516)
1890-talet var startpunkten för de nationella förbunden i båda länderna. Det började då av flera skäl. Den socialistiska arbetarrörelsen hade dykt upp i båda länderna, och den utvidgade rösträtten ökade oron till höger över vad arbetarrrörelsen kunde åstadkomma. En annan orospunkt handlade om arbetarrörelsernas internationalism; men nationalismens ökade tilltal berodde inte bara på arbetarrörelsen, utan också urbaniseringen och utarmningen av landsbygden, såväl som pessimism om nationalstatens position som världsmakt (i Storbritannien en oro orsakad av oro om ekonomin, i Tyskland om flottans svaghet). Som reaktion på dessa olika orosmoment bildades organisationer som hade lite olika specifika fokus — patriotism, fysisk form, anti-socialism med mera — men som enades av nationalism, som C och C definierar här som ”an attempt to propagate a coherent ideology which would unite a citizenry otherwise divided into sectional interests and conflicting partisan loyalties.” (s. 517) Organisationerna spridde flygblad och broschyrer, organiserade föreläsningar med mera för att sprida denna enande ideologi.
referens
Frans Coetzee och Marilyn Shevin Coetzee (1986) ”Rethinking the Radical Right in Germany and Britain before 1914”, Journal of Contemporary History, Vol. 21 (1986), 515-537
