Husbilen hade gjort sitt. Semesterformen att kuska runt i södra Sverige hade efter fem år börjat förlora sin charm och husbilen började dessutom bli för liten för familjen. Därför sålde vi den i våras. Det möjliggjorde för andra semesterresor och min fru som bott i och även guidat i Italien hade länge pratat om hur fint och intressant Umbrien är och att hon trodde att jag skulle uppskatta det med ett snarlikt kulturlandskap som Toskana fast grönare och med färre turister. Umbrien har emellertid ingen kuststräcka och för att få lite havsbad också planerade vi även in några dagar på östkusten.
1 juli Hamburg
Tåget från Köpenhamn till Hamburg känns som en hackigt körd lokalbuss på räls. Med tanke på att vi ska till Umbrien läser jag Johannes Jørgensens biografi om Franciskus, Den helige Franciskus av Assisi (1907), om det umbriska helgonet. Väldigt mycket robinia-träd, så kallad falsk akacia, i Hamburg. Det är ett vanligt träd i Centraleuropa. Vi har två på vår gata i Malmö, men det är annars ett mycket ovanligt träd i Sverige. Troligen på grund av att klimatet är för kallt, men med generellt ökade temperaturer med den globala uppvärmningen kommer det kanske att bli fler falska akacior även i Sverige. Vi äter currywurst och pommes och dricker ljummen weissbier på Café Urlaub. Sedan nattåg med liggvagn till Zürich.
2 juli Basel, Zürich, Milano och Verona
Nattåget är lite sjaskigt och över en timme försenat på grund av reparationsarbete. Strax öster om Basel ser vi tre storkar på taket av en industribyggnad. Villor med snedtak har påfallande ofta solpaneler och på de flata villataken har de ofta mossa och växtlighet. Det verkar populärt med kolonilotter. På centralstationen i Zürich ordnar de på några minuter med nya biljetter till det missade anknytningståget till Milano. Centrala Zürich är oerhört burget och rent. Det ser ut att vara befolkat av utpräglade karriärister med uppdaterade och energiska LinkedIn-konton. Mycket bergfink i centrum. Vi tar tåget mot Milano genom alplandskapet. Jag får lust att vandra i Dolomiterna igen som vi gjorde för ett tiotal år sedan. Däremot får jag mest ångest av alla prudentliga små byar och hus. Min erfarenhet är att minutiöst skötta hus och trädgårdar är att de generellt står i relation till hur neurotiska och normativa dess innehavare är. Dömt av denna iakttagelse råder det en omfattande villapsykos i centrala Schweiz. Allt som har med tåget att göra är perfekt; rent, svalt och punktligt.
Jag läser om hur Franciskus talade till sina första lärjungar om att förakta världen, förneka egenviljan och frukta kroppen. När han började sina predikande vandringar fann han att den breda vägen, världens väg, var livligt trafikerad och de tre onda lustar som driver människan – köttets lust, ögonens lust och lusten till ett högfärdigt liv – hade nästan oinskränkt makt. Han predikade främlingskap och pilgrimskap och önskade att allt omkring honom skulle sjunga om landsflykten. Bröderna skulle glädja sig när de var bland ringa och föraktade personer, bland fattiga, och svaga, sjuka och spetälska och tiggare vid vägen. ”Blott för denna världens utfattiga och förtryckta, de olyckliga och förtappade, den spetälske, tjuven och rövaren stods Frans hjärta öppet utan förbehåll”, skriver Jørgensen. Franciskus predikagärning, apostoliska livsideal och försök att förverkliga evangeliet – hela hans högstämda idealism och gudfruktighet – överskred och konfronterade givetvis samtida borgerliga normer i början av 1200-talet. Bröderna mötte inledningsvis hån, bands vid skampålar och kastades ut ur städer. Skulle en motsvarande rörelse kunna ta form idag? Franciskus var för övrigt själv son till en rik handelsman och hade som ung vurmat för riddarskapets romantiska sånger och bejakat hovlivets muntra vetenskap; la gaya scienza. I takt med att allt större del av jordens befolkning även i den rikaste delen av världen själva kommer att uppleva och med sina mobiltelefoner inte bara kommer att kunna se utan också själva dokumentera den globala uppvärmningens konsekvenser där de bor, är det tänkbart att olika hårdföra asketiska bot- och motrörelser, med eller utan religiösa förtecken, med tiden kommer att börja formera sig. Utifrån bergspredikan predikade Franciskus att: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sitt liv, så kan han inte vara min lärjunge. Ty den som vill bevara sitt liv, ska mista det men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det”.
Milanos centralstation är en monumental byggnad från 1931. Bitvis vacker med de enorma stålbågarna i tågdelen, bitvis vulgär med den fascistiska utsmyckningen i ankomsthallen. De italienska fascisterna lät bygga många imposanta järnvägsstationer och postkontor. Milanos centralstation lära vara Europas största och är förvånansvärt välstädad med tanke på mängden människor som passerar där. Utanför råder en fruktansvärd hetta och det är smutsigt och fattigt. De luxuösa butikerna är emellertid inte långt borta. Min fru säger att Po-slätten är ökänd för sin fuktiga sommarhetta och värst är det inne i Milano. Vi tar tåget till Verona. I Veronas gamla stad flyger mängder av tornseglare – som sig bör i en stad med gamla flervåningshus med skrovliga fasader där de kan bygga bo under takåsarna.
3 juli Verona
På dagen är det närmare 40 grader så vi rättar oss efter talesättet att det mitt på dagen bara är ”mad dogs and englishmen” som är ute och riskerar att få solsting. Det är dessutom lugnast på förmiddagen då man fram till tio-tiden kan vara överraskande ensam med byggnationerna från romersk tid, medeltid och renässans. Det är överväldigande. Jag förstår hur Stendahl-syndromet kan uppstå, alltså det psykosomatiska tillståndet av hjärtklappning, svimning, förvirring och hallucinationer efter att ha exponerats för byggnader och konst från antiken och renässansen, med stor eller sublim skönhet, i Italien. Mina antydningar till Stendahl-syndrom får ett abrupt slut när vi tittar på italiensk tv på eftermiddagen; det är en tillskruvad och mer hysterisk form av den TV4-infotainment som präglas av långt gången konformism och konsensus som affirmerar doxa och alla obehagliga tendenser i samtiden. Även min lust att vandra i alperna avtar när vi ser på nyheterna att flera klättrare i Dolomiterna dött efter glaciärskred som skett på grund av den extremt varma sommaren (se exempelvis Minst sju personer dödade av isblock i Alperna – många saknas). Veronas gamla stad, innanför stadsmuren, är sommartid en utpräglad turiststad för medelklass och överklass från resten av Europa och USA. Många välbeställda italienare verkar också åka till Verona för att gå på opera i den gamla romerska amfiteatern på kvällen. Torsdag till söndag kväll från mitten av juni till början av september spelas klassiska operor där. Ikväll spelas Aida. Folk kommer uppklädda i finaste sommaraftons-stasserna i tusentals. Vi hör tyskar, fransmän och amerikaner i publiken som samlas och köar utanför. Vi småbarnsföräldrar utan barnvakt, mindre bemedlade, med flera, som sitter utanför i det tilltagande mörkret hamnar mellan operasången och cikadornas betydligt närmare och mer intensiva läte.
4 juli Verona och Perugia
Vi kör i hyrbil tvärs över Po-slättens extremt monokulturella odlingslandskap. Trafiken på den åttafiliga motorvägen mellan Verona och Bologna är minst sagt hetsig. Den avbryts endast av återkommande bilköer. Trafiken utgörs till stora delar av lastbilar, flera av dem ”Transporto Animali Vivi”, transport av levande djur, det vill säga boskap. Men bilisterna är värst. Jag ser en man som emellertid verkar helt lugn med trafiksituationen; han kör en husbil medan han tittar på mobilen framför sig. Jag får lust att göra korstecknet. Vi stannar på en vägkrog, en Autoexpress, och där inne är om möjligt ännu hetsigare stämning bland samma människor som nyss satt inne i bilarna. Jag ser mannen från husbilen och han har i alla fall än så länge både hälsan och livet i behåll. Efter Bologna blir det betydligt mindre trafik men ännu stressigare eftersom folk kör lika hetsigt men på betydligt smalare vägar som slingrar sig genom bergskedjan Apenninerna. Därefter breder det umbriska kulturlandskapet ut sig med jordbruksodlingar och skogsområden om vartannat. Väl framme på det Agriturismo vi ska bo på en vecka, med utsikt över dalen nedanför, flyger både hussvalor och ladusvalor. Vad som ser ur som en stor svart humla med blåskimrande vingar suger nektar ur en trädgårdsblomma. Efter lite sökande på nätet identifierar jag den som ett svartsnickarbi. Agriturismot har en pool ur vilken jag två gånger räddar vad som förmodligen är en nattfjäril, vit med svarta prickar. En hermelingaffelsvans? Sedan äter en svala upp den när den ligger och väntar på att vingarna ska torka i solen på poolkanten. På kvällen hör vi att det är gott om syrsor här. En och annan cikada hörs också.
5 juli Perugia
På förmiddagen besöker vi Perugias gamla stad och går runt och tittar på dess etruskiska historia, romerska historia, medeltida historia, renässanshistoria, och så vidare. Perusia hette staden från arkaisk till hellenistisk tid, cirka 600 f.Kr till 300 f.Kr. då den var en av tolv städer i ett etruskiskt stadsförbund. Rester av murar, stadsportar och andra byggnationer från etruskernas efterlevande hade bara att reparera och bygga vidare på befintligt murverk. Jag överväldigas och får känningar av Stendahl-syndrom igen. Både i Perugia och på agriturismot på eftermiddagen ser jag fler svartsnickarbin, men jag lyckas inte fotografera dem. Jag ser även den del mindre fjärilar men orkar inte börja försöka artbestämma dem. På kvällen självmedicinerar och återhämtar jag mig med rödvin medan jag fortsätter läsningen av Franciskusbiografin. I skymningen efter att vi ätit agriturismots trerätters och sitter på verandan pekar en av ägarna ut ett rådjur som står och betar på toppen av kullen som agriturismot ligger på. Han berättar att det finns mycket varg i området och att en varg tog deras get och ett av deras lamm för tio dagar sedan. Varg har inte samma extrema symboliska värde här som i Sverige så även om han tycker att det var surt att bli av med två djur så rycker han mest på axlarna åt det.
6 juli Assisi
På morgonen läser jag om nödläge på grund av torkan i norra Italien och de låga vattennivåerna i Po-floden som är de lägsta på 70 år: ”Italiens regering har utlyst ett nödläge i fem regioner i norra Italien, hårt drabbade av svår torka. De extremt låga vattennivåerna i Po-floden, som står för ungefär en tredjedel av landets jordbruksproduktion, förstör skördar och innebär svåra ekonomiska konsekvenser för landet” (Torka i Italien). Umbrien är dock inte av de regionerna. Samtidigt som jag läser artikeln sätter ägarna till agriturismot på vattenspridaren till gräsmattan.
På förmiddagen besöker vi Assisi, helgonens stad, Unesco-listad vallfärdsort för katoliker eftersom både den helige Franciskus, grundaren av Franciskanorden, och Sankta Klara, grundaren av Sankta Klaras orden, växte upp och verkade här. Det första som möter oss är mängder av tornseglare med sitt karaktäristiska läte: ”srrriiir, srrriiir, srrriiir”. Med hänsyn till den yngsta dotterns tålamod och värmen hinner vi dessvärre inte med att besöka alla kyrkor och platser som jag vill. Vi hinner emellertid med bland annat Sankt Franciskus basilika, ordens moderkloster. Den är intressant att besöka och kanske kommer det an på estetisk försmak, att jag är uppväxt i ett protestantiskt land och har en bristande bildning i kyrkohistoria, men trots ett stort intresse för gamla kyrkor begriper jag mig inte helt på utformningen av basilikor. Franciskus basilika har en mängd utsökta målningar om Franciskus liv, framför allt Giotto di Bondones fresker, men som många andra storslagna basilikor är den som helhet alldeles för polerad för mig som har den lilla och intima romanska sockenkyrkan från 1100-talet som sinnebild för en medeltida kyrkobyggnad. En av Giottos fresker skildrar den för Franciskus så centrala heliga fattigdomen. Franciskus själv bodde huvudsakligen på luogos, ställen. Det var huvudsakligen hyddor av flätade grenar, tätade med lera och täckte med blad. Säckar med halm tjänade som sovplatser, den bara jorden både bord och stolar, och en häck bildade klostermur. I det nuvarande klostret, som byggdes efter Franciskus död, finns en stor souvenirbutik. Besökaren kan köpa böcker, honung, öl, vin och diverse krimskrams som bidrar till att finansiera orden. Jag köper ett rött vin från Assisi och ett bokmärke med en avbildning av Franciskus från en av basilikans medeltida väggmålningar. Utanför basilikan ser jag flera stora och granna riddarfjärilar av något slag fladdra förbi. De känns igen på sin stora storlek och speciella glidande flygstil. Assisis trånga gränder och piazzor är annars fyllda av turister, pilgrimer och bröder från olika ordnar. Tillbaka på agriturismot lyckas jag fotografera och artbestämma en riddarfjäril, snarlik dem jag nyss såg i Assisi, och det är en segelfjäril, lik de vackra makaonfjärilar som återfinns i Sverige. På kvällen, innan maten, sitter jag som vanligt och läser Franciskusbiografin ackompanjerad av en ensam cikada i olivträdet bredvid mig. Franciskus lär vid ett tillfälle ha utbrustit, ”Sjung Guds pris, syster cikada”, och syster cikada ska då ha sjungit tills han bad henne sluta. Att han var broder och syster med djur, inte minst med fåglar, och till och med ska ha predikat för dem en dag på vandring mellan Canarra och Bevagna, kom inte av en panteism. Han såg i alla levande väsen bröder och systrar i samma familj med samma fader i den himmelska Fadern. Jørgensen skriver att: ”Varje skapad varelse var för frans ett ord alldeles direkt från Gud. Som alla fromma, kände han i högsta grad alla tings värde och ärade dem som något kostbart och heligt. Han förstod Guds väsen genom hans skapelser”. I skymningen står åter ett rådjur och betar på samma plats som igår.
7 juli Perugia
Vi besöker underjordiska etruskiska gravkammare som ligger i utkanten av Perugia. En är från hellenistisk tid, 300-talet f.Kr. och flera är från arkaisk tid, 600-talet f.Kr. Speciellt den stora gravkammaren från hellenistisk tid, Ipogeo dei Volumni, Volumniernas grav, är sval och skön i den tryckande värmen. Den har rekonstruerats med en del av de gravurnor och andra föremål som en gång avlägsnades från den. En aristokratisk familj som på etruskiska tycks ha hetat Velimnes har begravts där. Att den har högt i tak och är utgrävd i berget gör att den inte alls känns klaustrofobisk som de betydligt äldre gånggrifter, stenkammargravar, från neolitisk tid jag besökt i Skåne – Örenäsgångriften och Gillhög – som är uppbyggda av stora stenblock balanserade på varandra. I anslutning till de etruskiska gravkammarna finns även ett litet museum med föremål från gravarna. Sedan beger vi oss upp till Perugia och besöker stadens arkeologiska museum som innehåller en mängd artefakter från främst etruskisk och romersk tid. Precis som arkeologiska italienska museum i allmänhet är även museerna i Perugia rätt fåordiga om föremålen och än mer fåordiga om deras kontext. Det är både befriande och frustrerande att få uppleva de arkeologiska kvarlevorna så mycket på egen hand. I skymningen står återigen ett rådjur och betar på samma plats som igår och förrgår.
8 juli Gubbio
Gubbio är en av dessa anmärkningsvärt välbevarade medeltida städer högt upp i bergen. Här är förvånansvärt lite turister med hänsyn till hur välbevarad och pittoresk den är, men den ligger antagligen för avlägset till. Svalt och skönt är här också. Ifall Gubbio legat i Toskana i närheten av Florens och Sienna skulle staden förmodligen ha haft en betydligt större besöksnäring om somrarna. På stadens centrala piazza framför stadens imposanta renässanspalats är det exempelvis helt folktomt mitt på dagen. Utanför katedralen är det mängder av segelfjärilar bland ängsblommorna. Vid poolen på agriturismot på eftermiddagen ser jag hur en mamma klappar till sin son i rumpan flera gånger. Jag förstår inte alls varför, men hon var synbart irriterad och arg redan när hon kom. Senare höjer hon handflatan och hotar att slå honom på kinden men hejdar sig. Pappan verkar betydligt mildare, men det är nog betydligt mer frustrerande att vara kvinna än man i Italien. Barnaga är tillåtet i Italien. Jag har sett det flera gånger på en tidigare resa till Sicilien. Det värsta var inte smällarna vi såg utan dem vi enbart hörde tillsammans med barngråten inifrån en lägenhet. I skymningen står återigen ett rådjur och betar på samma plats.
9 juli Spello
Vi besöker Spello på förmiddagen. Det är en liten burgen och välbehållen medeltida stad. Där finns allt man kan förvänta sig av en sådan: en romersk båge, en stadsmur, flera medeltida kyrkor, små gränder, en romersk akvedukt, och så vidare, men samtidigt finns där inget anmärkningsvärt. Staden verkar följaktligen främst besökas av italienska turister som kanske vill ha lugn och ro i en ordentlig liten umbrisk stad där de kan äta mat gjord på de regionala specialiteterna vildsvin och tryffel och dricka mustigt umbriskt rödvin. Det är lördag och en stillsamt vacker tomgång av rörelse sker på den centrala piazzan. Folk håller egentligen inte på med sitt, eller om de gör det så är betoningen likväl på prepositionen; håller på.
Tillbaka på agriturismot ser jag en alldeles vit och ståtlig fågel flyga förbi mellan kullarna som jag även sett tidigare utan att förstå vad det är för fågel. Jag frågar mannen som har stället vad det är för fågel och han säger att de heter guarda boui, boskapshäger. På svenska kohäger. En morfar som är med sitt barnbarn på agriturismot, och som ursprungligen är från Umbrien men sedan länge bor i Milano, tipsar oss om byn Montone som han säger är en helt behållen och stillsam medeltida by. I skymningen står nu två rådjur och betar på samma plats.
10 juli Montone
Montone är den mest intakta medeltidsby vi besökt hittills. Både bebyggelsen och gatunätet ser ut att vara helt oförändrade sedan senmedeltiden. Det är också den tystaste och kanske vackraste plats vi hittills besökt. Om det inte vore för att årets umbriska filmfestival precis håller på att avslutas skulle här nog ha varit besvärande lugnt och tyst. På byns centrala piazza sitter en del branschfolk från Europa och USA. Det tar extremt lång tid för oss att få våra pizzor och salamismörgåsar. Det här är förmodligen den enda tiden på året då det är besökare här i någon nämnvärd omfattning. Ett gammalt franciskankloster är ombyggt till museum. I klosterkyrkan finns några fina väggmålningar föreställande bland annat Franciskus. Där finns också en kanonkula bevarad från när staden befann sig i ett av otaliga krig mellan de italienska stadsrepublikerna, och deras styrande adelsfamiljer, och blev beskjuten på 1500-talet. I vad jag tror är klostrets före detta örtträdgård växer två björkar, ett trädslag som annars inte är vanligt här. Att Montone är så högt belägen gör att vinden svalkar skönt. Utöver filmfestivalen verkar ingenting hända här längre. Allt har redan hänt. Det är en stad av stor händelselöshet – som journalisten och författaren Jospeh Roth en gång skrev i ett resereportage om den gamla sydfranska staden Vienne (se The White Cities. Reports from France 1925-39). Strax utanför stadsmurarna ser jag två segelfjärilar när vi kör tillbaka till agriturismot.
På kvällen kommer en härfågel, med sin präktiga och karaktäristiska huvudkam, och sätter sig på en pinjeträdsgren framför terrassen, men den flyger strax iväg igen. Kanske blev den besvärad av min uppmärksamhet. Ifall samma sak ha hänt på samma plats för drygt 2500 år sedan skulle en iakttagande etrusk nog inte ha tagit det så sakligt och fantasilöst. Etruskerna var uppmärksamma på fåglars flykt och andra, för oss, vardagliga naturfenomen som de tolkade som tecken på vad som komma skulle. Svarta frukter, nyfödd boskap med missbildningar och nattfågelskrik bådade exempelvis motgång och olycka. Vita hästar eller fårbaggar med röda eller gula fläckar var tvärtom goda tecken. Mängder av, för oss, prosaiska naturfenomen, togs med i beräknandet av det högre syftet på ett närmast pedantiskt vis. I skymningen står återigen två rådjur och betar på samma plats. Vad skulle etruskerna ha tänkt om det?
11 juli Marcelli
Vi kör vidare österut, mot havet, och stannar i Parco Nazionale dei Monti Sibillini för att gå en guidad tur i det enorma grottsystemet Grotto di Fransassi. Förra sommaren gick vi en guidad tur i Lummelundagrottan på Gotland som är ytterst oansenlig i jämförelse. I Marcelli hyr vi en sommarlägenhet i ett stort lägenhetskomplex, gissningsvis från 1970-talet. Marcelli är en typisk liten italiensk badort för främst inhemska sommarbesökare utsträckt längs med havet och strandvägen som skiljer stranden från lägenhetskomplexen och hotellen. Varken orten eller stranden är tillräckligt fina för att dra till sig några större mängder utländska turister. Orterna Numana och Sirolo, strax norr om Marcelli, är mer pittoreska och attraktiva för utländska turister och nog även för den inhemska medelklassen. Numana och Sirolo ligger direkt på foten av det natursköna Parco Regionale del Conero som är den enda bergiga delen av den norra östkusten. Marcelli är mer arbetarklass, men inte bara, exempelvis har grannfamiljen under oss en filippinsk nanny med sig till sina barn. Det verkar främst vara italienare från resten av regionen, Marche, och Umbrien som åker till Marcelli för att bada över dagen eller helgen. På vardagar i juli är det ännu inte så mycket folk här. Italiens huvudsakliga semestermånad är augusti. Italienska badstränder är mestadels kommersiella etablissemang fyllda med solstolar och parasoller. Så även Marcelli. Emellanåt finns små allmänna badplatser insprängda. Kontrasten är stor till när jag en varm kväll för några veckor sedan vandrade flera kilometer på Sandhammarens fina och helt tomma stränder, i sydöstra Skåne, utan att se en enda människa, solstol eller parasoll.
12 juli Marcelli
Jag drömde att jag var med i en studiecirkel och att jag höll på att arrangera att vi skulle se på några av Hans Villius och Olle Hägers historiska tv-dokumentärer eftersom jag menade att det i dem fanns en större sanning om historien och livet. Det tycker jag även i vaket tillstånd. På tv visas reklam för tvättmedel, myggmedel och yoghurt. Han vi hyr sommarlägenheten av berättade igår att de skulle bespruta anläggningen med myggmedel idag såvida det inte regnar. Vi märker bara att fåtalet myggor som inte ens för en skåning är något att orda om. Det regnar så myggbesprutningen blir det inte något av. Mannen som hade agriturismot frågade också fler gånger om vi besvärades av myggorna där. Vi märkte dem knappt. Myggor verkar vara ett större problem i Italien än vad varg är.
13 juli Marcelli och Parco Regionale naturale del Conero
På förmiddagen badar vi och spelar fotbollsspel på det etablissemang som lägenhetsinnehavaren har årskort på. På eftermiddagen kör vi upp till naturreservatet. Här finns många fjärilar. Bland annat en svart bastardsvärmare med gula och vita prickar. Högst upp på berget ligger bland annat ett gammalt kloster, Badia di San Pietro, från 1000-talet som ursprungligen tillhörde Benediktinorden som ju syftade till att dra sig undan världen och det värdsliga på ödsliga platser. Klosterkyrkan är tillsammans med klosterkyrkan i Montone några av de få kyrkor jag kan relatera till av de uppskattningsvis runt tjugo kyrkor jag besöker under resan. Kanske är det för att de är så avskalade, eftersom de inte längre används sakralt, vilket ger dem en speciell stämningsfullhet. Några poliser står på parkeringen och vaktar på till synes ingenting, men förmodligen uppkomna skogsbränder.
14 juli Marcelli
På förmiddagen badar vi och spelar fotbollsspel och på eftermiddagen badar vi i poolen som tillhör lägenhetskomplexet. De små fink-liknande fåglarna som jag har noterat på takens tv- och parabolantenner och som kvittrar med ett högt gnisslande läte lyckas jag nu identifiera som gulhämpling; en liten tätting som tillhör familjen finkar.
15 juli Verona
På morgonen, innan den värsta trafiken kommit igång, kör vi från Marcelli till Verona, bland annat förbi filmregissören Federico Fellinis hemstad Rimini på kusten. Tyvärr finns det inte tid för ett stopp. Jag skulle ändå behöva två-tre dagar där. Eventuell vallfärd får bli en annan gång. På eftermiddagen besöker jag domkyrkan i Verona, Cattedrale di Santa Maria Matricolare, men det är bara dopkapellet jag begeistras av med sin avskalade interiör och tunna, delvis raserade och blekta väggmålningar. Det är verkligen många amerikaner i Verona. Förklaringen är nog att staden är lättillgänglig då den har en egen flygplats och ligger i norra Italien nära Venedig, Florens och andra stora turiststäder. Vidare är staden världskänd för att Shakespeares drama Romeo och Julia utspelas här vilket stadens besöksnäring också exploaterar kraftigt.
16 juli Verona och Innsbruck
På förmiddagen besöker vi den romerska teatern och det intilliggande arkeologiska museet. På museet finns huvudsakligen romersk historia, men även några etruskiska föremål och en kyrka. Som med många andra historiska byggnationer – såsom delar av gamla Perugia – är det en kökkenmödding av olika epoker byggda på varandra där det är svårt att reda ut vilken byggnadsdel som tillhör vilken epok. Jag uppskattar ett de på museet även behandlar den romerska epokens efterhistoria under renässansen och in i modern tid. Det är nästan 40 grader varmt och det är en lika svettig som sublim upplevelse att i solen beskåda de romerska gravkammarna och gravstenarna, ackompanjerad av det intensiva ljudet av cikador. På eftermiddagen tar vi tåget från Verona till Innsbruck, Österrike. Det verkar inte råda bevattningsförbud för bönderna i Veneto, öster om Verona, bevattnar grödorna. Efter hand ser vi alltfler äppelodlingar längs med spåret. Vi äter middag i Innsbruck som nästan känns som en nordisk stad i jämförelse med de italienska vi besökt. Sedan tar vi nattåget till Hamburg.
17 juli Hamburg
Vi vaknar i norra Tyskland i sval luft, under en nordiskt gråmulen himmel. Den ger associationer till monoton arbetsvardag, men också till något hemvant och vackert. Jag läser en nyhetsartikel om den generellt negativa löneutvecklingen i Italien sedan 1990-talet (Slakten är räddningen när lönerna sjunker). Den yngsta dottern spelar Block Craft på min mobil. Hon säger att hon bygger ett museum och kanske ska åka upp i rymden. Den äldre dottern kommenterar att hon inte gillar att lillasystern gräver ner folk i gropar i den stad hon håller på att bygga intill hennes. Den yngsta dottern försvarar sig med att hon fångar människor i gropar för att hon vill ”leka grävlekar med dem och jag gräver upp dem igen, men ibland glömmer jag att gräva upp dem…”. Att bygga museum och skicka vissa människor till månen, samtidigt som man gräver ner andra i gropar – vari det sistnämnda inte är något man pratar om självmant – är också en illustration av den samhällsutveckling i senkapitalismen som Theodor W. Adorno och Max Horkheimer argumenterar för i Upplysningens dialektik (1944).
21 juli Malmö
Av en tillfällighet ser jag en ny forskningsartikel där Sydeuropas turismledda tillväxt undersöks. Forskarna har gjort en makroekonomisk studie av utvecklingen av turismbaserade ekonomin i Portugal, Spanien, Italien och Grekland sedan 1990-talet: Blessing or Curse? The Rise of Tourism-Led Growth in Europe’s Southern Periphery. Att som forskarna, Reto Bürgisser och Donato Di Carlo, benämna dessa länder för ”Europas södra periferi” är så klart problematiskt – perifert för vilka då? – men slutsatserna är intressanta. Turistindustrin hävdas visserligen delvis ha kompenserat för den kraftigt minskade inhemska efterfrågan efter krisen i eurozonen, men ett starkt beroende av internationell turism är problematiskt av flera övergripande anledningar:
First, tourism fosters a restructuring of economic activity centred on low-skilled, low-productivity activities. It leaves southern Europe structurally dependent on northern European tourists for growth and likely trapped in a bad equilibrium, while northern core countries increasingly move towards high-skilled, high value-added manufacturing and high-end services. Second, the unstoppable growth of global tourism comes with fierce competition from developing countries, which are easily reachable through affordable flights. These countries enjoy comparable natural and cultural resources but have lower prices and labour standards. Unless southern Europe upgrades its tourism offer, low-cost price competition for tourist destinations is likely to worsen even further employment and wage conditions in its tourism industry. Third, high CO2 emissions of the aviation industry and the damage to local natural resources are orthogonal to climate change mitigation and environmental protection. Fourth, a tourism-led growth strategy is highly vulnerable to exogenous shocks. As the world has faced an unprecedented global pandemic, tourism activities have been among the most affected sectors and southern Europe has been hit disproportionally hard.
Italiens värme, kultur och historia är starka dragkrafter under semestertider. Och det går ju att åka tåg från Malmö ner till norra Italien på ett dygn. Vi pratar redan om att vi gärna åker till Italien fler gånger framöver om bara vår ekonomi – med hänsyn till ränta och inflation – och världshälsoläget tillåter det.
