Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.
Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Han hade lagt ett högre bud än de andra spekulanterna, bland annat Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C). Bo Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.
På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden, och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Magnus Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det upprättades inget nytt avtal.
Och innan bläcket på Magnus Larssons namnteckning på köpeavtalet hade torkat… Redan den 2 november 2005, bara två veckor efter att Larsson blivit ägare till fastigheterna, hade Fastighetsenheten i Vänersborgs kommun författat en skrivelse om Larssons fastighetsförvärv i Sikhall. Det var oerhört, och förvånande, snabbt jobbat av kommunen. Men det kanske inte var någon slump att fastighetsenheten var en enhet inom samhällsbyggnadsnämnden, en nämnd där Bo Carlsson (C) var ordförande… Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).
I skrivelsen kunde Ljunggren läsa att magasinet låg på den ena fastigheten (Sikhall 1:4). Fastighetsenheten pekade också på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:
“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Det sistnämnda var en direkt hänvisning till magasinet. Frågan är dock om det var korrekt beskrivet, magasinet nyttjades och sköttes ju av Stiftelsen Sikhalls Magasin.
Skrivelsen från Fastighetsenheten handlade om skäl till att kommunen skulle utöva sin förköpsrätt till fastigheterna… Det var lite förvånande. Mäklaren hade nämligen förhört sig i ett tidigt skede, både en och två gånger, om kommunen var intresserad av att förvärva fastigheterna. Det var inte kommunen. Men nu helt plötsligt hade kommunen ändrat sig. Ljunggren författade redan samma dag som han fick skrivelsen från Fastighetsenheten ett förslag till kommunfullmäktige om att kommunen skulle förköpa samtliga de fastigheter som Magnus Larsson alldeles nyligen hade förvärvat.
Det var många i Sikhall och Gestad som undrade om kommunen hade varit lika intresserad av att förköpa fastigheterna om det hade varit Bo Carlsson som hade lagt det högsta budet…
Sikhalls Magasin angavs alltså redan i detta tidiga skede som ett av skälen till kommunens vilja till förköp – en kulturbyggnad, “värdefull från kulturhistorisk synpunkt” som “bör bevaras”. Magnus Larsson noterade kommunens stora intresse av att köpa hans ärligt och rättmätigt förvärvade fastigheter. Han ville därför visa sin vilja till “kompromisser” och överenskommelser med kommunen. Larsson riskerade ju att förlora allt.
Magnus Larsson skrev till kommunen så tidigt som den 22 november (2005):
“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering.”
Kommunen var inte intresserad av några kompromisser. Den 20 december 2005 beslutade kommunfullmäktige att förköpa, dvs expropriera, Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Utom en liten fastighet med en sommarstuga, Sikhall 1:23.) Det fanns ingen motivering till förköpet i fullmäktiges beslut.
Gunnar Lidell (M) som senare skulle bli kommunalråd, röstade mot beslutet. Lidell skrev några veckor efter beslutet till kommunen:
”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. … Jag konstaterar att köparen hela tiden … visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen.”
Magnus Larsson överklagade fullmäktiges beslut. Hans advokat Anders Lundmark skrev bland annat följande om varför förköpsargumentet av Sikhalls Magasin var felaktigt:
“Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång. … Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.”
Det är värt att notera Sikhalls Magasin spelade en tämligen stor roll i den kommunala förköpsprocessen – till en början. Efter advokat Lundmarks inlaga försvann magasinet som argument för kommunen. Och det var nog ingen slump. Kommunen var dock inte villig att låta Larsson få behålla äganderätten.
Advokat Lundahl skrev att det var ”förlängningsrätt vid avtalstidens utgång”. Jag kan inte se att det var så. Det fanns inget sådant skrivet i avtalet.
Kommunfullmäktige hade beslutat att expropriera Larssons fastigheter, men han hade överklagat. Och innan dom hade fallit, och regeringen godkänt förköpet (som också var en förutsättning), så tillhörde fastigheterna fortfarande lagligen Magnus Larsson. Även fastigheten där magasinsbyggnaden stod. Både kommunen och Larsson insåg att Larsson ägde magasinsbyggnaden och att Stiftelsen Sikhalls Magasin bara hade nyttjanderätten. Men Magnus Larsson riskerade som sagt att förlora allt. Han fortsatte visa sin goda vilja…
Den 17 oktober 2006 överlät Magnus Larsson Sikhalls Magasin som gåva till Stiftelsen, dvs Stiftelsen Sikhalls Magasin skulle få överta äganderätten till magasinsbyggnaden:
“Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden”
Det här gåvoavtalet skulle börja gälla när kommunen återkallade sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Men det gjorde aldrig kommunen. Rent formellt så förköpte nämligen kommunen alla fastigheterna och sedan sålde kommunen tillbaka stora delar till Magnus Larsson. Det här hade parterna kommit överens om. Regeringen hade därför sagt ja till kommunens förköp utan att närmare studera fallet – parterna var ju överens.
Det kan tilläggas att Magnus Larsson egentligen inte var överens. Han tvingades acceptera den här överenskommelsen. Larsson riskerade ju annars att förlora all sin mark i Sikhall. Kommunen behöll 7.500 kvm av Larssons mark. Det är det streckade området på kartan till vänster, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, stenpiren och – magasinet…
Denna upplösning betyder att gåvoavtalet mellan Magnus Larsson och Stiftelsen aldrig blev giltigt – och att det nu är kommunen som äger marken som magasinet står på. Och själva magasinet…
Enligt säkra källor så har kommunen också övertagit nyttjanderättsavtalet med Stiftelsen, dvs avtalet gäller än.
Vi får se vad kommunen säger om min beskrivning, när kommunens tjänstepersoner kommer tillbaka efter semestrarna. Jag tror att kommunens jurister får lite att bita i.
Hur som helst, det är i varje fall inte Magnus Larsson som äger magasinet… Och trots att Vänersborgs kommun exproprierade fastigheten för att byggnaden…:
“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
… har ändå magasinet förfallit… Hur kan det ha varit möjligt…?
Fortsättning följer.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
