Jag håller på och läser Stum tvang av Søren Mau. Boken, som har rönt väldig uppmärksamhet i Danmark, har till undertitel: En marxistisk undersøgelse af kapitalismens økonomiske magt. Den bygger på en doktorsavhandling i filosofi, framlagd vid Aarhus universitet 2019, för övrigt tillgänglig som pdf: “Mute compulsion“. Ett par år senare kom så en dansk bearbetning, genast även i tysk översättning och senare i år ges boken även ut på engelska av Verso som Mute compulsion. (Översättaren kan få ett lätt jobb, för den danska boken verkar i stora drag vara identisk med doktorsavhandlingen, som redan är skriven på engelska.)
Det finns även en artikel i Historical Materialism där Mau sammanfattar sina teser, som det anstår en akademisk marxist.
Mer kontext än så blir det inte, för det här är ingen recension eller essä. Det är bara mina läsanteckningar som jag skriver mest för min egen skull och kanske lite för de andra i den läsecirkel där vi gemensamt denna sommar läser Stum tvang. Förresten slår det mig att det nu är tio år sedan Robert Kurz utkom med en ungefär lika tjock bok, hans sista, Geld ohne Wert. Om den postade jag ganska utförliga läsanteckningar som jag fått lust att återvända till nu, när Søren Mau i Stum tvang faktiskt ganska ofta hänvisar just dit, om än inte utan invändningar. Annars är det få akademiska marxister som har tagit den utpräglat ickeakademiske Robert Kurz senare verk på allvar.
Om det är någon tysk marxläsare som Mau lägger sig nära så är det dock inte Kurz, utan Heinrich. Men stilen skiljer sig. Ett talande exempel är att Mau faktiskt kallar sig marxist och sin undersökning för marxistisk. Detta undviks ofta av värdekritiker och värdeformsteoretiker. Särskilt tyska marxologer som Heinrich talar hellre om “Marx’ kritiska teori” och föredrar “marxsk” som adjektiv. Samma sak hos Martin Hägglund som i sin filosofiska plädering för kommunism knyter an nära till både Hegel och Marx, men däremot tar spjärn mot de han kallar marxisterna.
Jag får en viss känsla av att Søren Mau i hög grad ägnar sig åt att rekonstruera vissa centrala tankegångar från den tyska Neue Marx-Lektüre, befriar dem från dess marxologiska ramverk och knyter i stället an dem till några av fixstjärnorna i samtidens engelskspråkiga, akademiska marxism. Men bara vissa. Jag noterar exempelvis att Martin Hägglund inte nämns, trots att det finns klara beröringspunkter mellan dessa två skandinaviska filosofer som i breda drag läser Marx på samma sätt. I stället för att hålla sig bland filosoferna, söker Mau anknytningspunkter hos marxistiskt orienterade samhällsvetare – i synnerhet Robert Brenner och Ellen Meiksins Wood.
Boken handlar om något också, kommer snart till det.
