Socialdemokraterna i Sverige, liksom sina partikamrater i Europa i allmänhet, har sedan 1990-talet i mångt och mycket hållit sig till en anti-keynesiansk ekonomisk politik, färgad av 1980-talets debatter om rationella förväntningar, public choice och Milton Friedman. Statsvetarna Björn Bremer och Sean McDaniel utforskar i en artikel från 2020 vad de kallar ”social democratic austerity” — kan man kalla det ”socialdemokratisk nerskärningspolitik”? Austerity är ju svårt att översätta — det är mer än nerskärningspolitik, men också mer än sparsamhet.
När 2008 års ”Great Financial Crisis” kom, och när den under ett par år rullade över världen, gjordes många förhastade spådomar om ”nyliberalismens död” och att Keynes var tillbaka. [1] Tio år senare konstaterar Bremer och McDaniel att ”emergency Keynesianism” (Hall 2013) kom och gick, och austerity regerar återigen, fortfarande den europeiska socialdemokratins tänkande om ekonomisk politik. Bremer och McDaniel kallar det allmänna konsensus som råder över det politiska spektrumet, alltså inte bara för socialdemokratin, för ”the austerity settlement”: de menar att austerity-politiken antagligen gjorde krisen värre (ref Blanchard och Leigh 2013; Heimberger 2017), men att stödet ändå är massivt bland politiker, också i de socialdemokratiska partierna.
Varför? En strukturalistisk litteratur — de pekar på Streeck (2011, 2014) och Bailey (2014) — ser enligt B och M ”post-crisis social democracy as a necessary and inevitable response to the material and institutional imperatives of the post-crisis conjuncture” men kan inte förklara varför socialdemokraterna internaliserat austerity. B och M hävdar också att idén om ”death of domestic policy autonomy at the hands of global capital” är överdriven: fortfarande för olika länder olika ekonomisk politik, och både på 1970-talet (se Hay 1999; Crook 2012) och efter 2008 har regeringar fört lyckad keynesiansk politik utan att straffas för det av de globala finansmarknaderna (s. 442) Under eurokrisen krävde inte finansmarknaderna austerity, menar B och M, utan snarast säkerhet och att ECB skulle agera som lender of last resort.
Konstruktivister har gjort viktiga bidrag till litteraturen — Blyth (2013), Dellepiane-Avellaneda (2015), Ban (2016), Carstensen och Matthijs (2016) — men säger enligt B och M bara att socialdemokrater köpt nyliberala eller ordoliberala idéer, inte varför.
Så här beskriver Bremer och McDaniel Mark Blyths inflytelserika bok Austerity från 2013 och dess tillkortakommanden:
”In perhaps the best-known account of post-crisis austerity, Blyth (2013, see Ch. 5) artfully traces a range of ideational developments on both sides of the Atlantic. For Blyth, German ordoliberalism has acted as the ‘basic design template’ for contemporary austerity, with these ideas flourishing upon their interaction with the neoliberal tenets of monetarism and public choice theory and, in the post-crisis period, the ‘expansionary fiscal consolidation’ thesis. Blyth’s valuable account demonstrates the way in which various political economic ideas come to be co-opted and repurposed over time and space. However, while Blyth (2013, p. 133) makes us fully aware of different historical ‘variants’ of austerity, his account leads us toward a singular conception of post-crisis austerity as a ‘cocktail’ of ideas and (quite understandably) devotes less space to an interrogation of the way in which various political actors have utilized different ideas to legitimize their programmes internally since 2010.” (s. 443)
Och så här beskriver de deras egen approach:
De studerar tre socialdemokratiska partier: den franska Socialistregeringen 2012-2017, tyska SPD som var den mindre parten i en koalition 2005-2009 och 2013-2017, och brittiska Labourpartiet i opposition 2010-2015. De har gjort ett 60-tal semi-strukturerade intervjuer med politiker och policymakers i partierna och analyserar också partiprogram och tal.
referenser
Björn Bremer och Sean McDaniel (2020) ”The ideational foundations of social democratic austerity in the context of the great recession”, Socio-Economic Review Vol. 18, No. 2, 439–463.
fotnoter
[1] Det kom några stimulanspaket, inte minst i USA, och även debatten sprattlade en del åt keynesianskt håll. Se gamla inlägg här på bloggen, som ”Stimulanser och tillväxt idag-klipp”, 6 mars 2012, eller ”Spendera sig ut ur krisen?”, 7 september 2011. Jag sa emot idén att den ekonomiska politiken skulle svänga vänsterut t ex i inlägget ”Finanskrisen och socialdemokratiska partier”, 20 februari 2011.
