Här kommer ett inlägg om Ukraina och om olika sätt för västeuropeisk vänster att förhålla sig till Rysslands pågående krig. Mest av allt vill jag bara citera ett läsvärt debattinlägg av Jan Czajkowski:
I södra och östra Ukraina har ryska trupper avancerat de senaste veckorna. Ryssland satsar nu på en snabb annektering av de områden man kontrollerar. I Cherson har man börjat ersätta ukrainska telefonnummer med ryska, med landsprefixet +7.
Rubeln håller på att ersätta hryvnia som valuta. Ryska införs som officiellt språk, ukrainska vägskyltar byts ut mot ryska. De ukrainska medborgarna ska nu tvingas ansöka om ryska pass och ryskt medborgarskap. Samarbetsmän utan någon folklig bas utses av ockupationsmakten till borgmästare för de erövrade städerna. De som motsätter sig ockupationen fängslas eller förs över till Ryssland, eller bara försvinner.
Ett par hundra tusen barn har kidnappats och förts in i Ryssland. I skolorna i de ockuperade områdena beordras lärarna att följa den ryska läroplanen, vilket förstås innebär att det ukrainska språket ska bort och att man inte längre får undervisa om den av Stalin framkallade svältkatastrofen i Ukraina under 30-talet.
Ryska soldater plundrar systematiskt ukrainska hem och skickar stöldgodset till sina familjer i Ryssland, med befälets goda minne. Ryssland har enligt uppgift konfiskerat 400 000 ton spannmål från de ockuperade ukrainska områdena, och en stor del av detta har skickats till vännen Assad i Syrien. 2 500 ton stål har skeppats ut från det ödelagda Mariupol.
Och detta är förstås bara början. Självklart kommer oberoende fackföreningar och politiska partier att förbjudas så länge som områdena i östra Ukraina står under rysk kontroll. Putin har sedan länge klargjort att hans uppfattning är att Ukraina helt saknar existensberättigande, annat än som en del av det ryska imperiet. Talesmän för Ryssland har klargjort att miljoner ukrainska ”nazister”, alltså de som kämpat för Ukrainas oberoende med eller utan vapen i hand, kommer att behöva likvideras.
Ukraina kämpar helt enkelt för sin överlevnad.
Det finns ett ord för det som pågår i Ukraina. Folkmord. Raphael Lemkin, den folkrättsjurist som myntade begreppet, beskriver det som ”utrotningen av nationer och etniska grupper”- vilket förutsatte att man tog livet av intelligentian, förstörde kulturer och överförde rikedomar (Philippe Sands, Vägen till Nürnberg, sid 182).
Så långt Jan Czajkowski, vars inlägg publicerats på Anders Svenssons blogg. Jag vill återge även textens andra hälft, men först ge lite kontext. Såvitt jag förstår är såväl Czajkowski som Svensson medlemmar i organisationen Socialistisk politik (SP) som tidigare hette Socialistiska partiet (SP), sprunget ur sjuttiotalets bokstavsvänstergrupper RMF och KAF. Vi talar alltså om den svenska sektionen av Fjärde internationalen, som företräder en trotskistisk tradition även om dagens SP – som huvudsakligen gått in i Vänsterpartiet – knappast är så dogmatiska. Snarare är mitt intryck att SP företräder något av vänstersocialismens mittfåra i Sverige. Inte för att jag har så jättestor insyn i vad de gör, utöver att jag faktiskt är prenumerant på dess rätt läsvärda teoritidskrift Röda rummet.
Av flera inlägg på Svenssons blogg framgår att det finns något av en klyfta inom SP, i fråga om hur man ska ställa sig till Rysslands invasion av Ukraina och till det väpnade motståndet. Att debatten förs någorlunda öppet är en bra sak, för jag tycker den har relevans även för oss som inte har någonting att göra med den trotskistiska traditionen.
Jan Czajkowski är, såvitt jag förstår, en veteran inom svensk trotskism. Redan 1981 var han medlem i Kommunistiska arbetarförbundet (KAF) och skrev i dess tidning Fjärde internationalen. Än i dag skriver han regelbundet i Internationalen, som alltså nu ges ut av Socialistisk politik (SP). Efter att ha tecknat denna bakgrund vill jag nu citera resten av hans senaste inlägg:
Vad anser då SP bör göras? Det är och förblir otydligt. I Internationalen 22/2022 refererar Håkan Blomqvist (HB) Fjärde Internationalens uttalande om kriget från den 24 maj. Det är ett mycket bra uttalande. Men vi får inte veta i vilken utsträckning HB och SP:s ledning står bakom uttalandets formuleringar.
Jag vill påminna om vad HB skrev för några veckor sedan: ”I stället borde svensk utrikespolitik i detta sammanhang inriktas på nedtrappning och förhandlingar om omedelbart eldupphör för att rädda liv och möjligheter till fred på mer eller mindre dåliga kompromisser men med chans till återuppbyggnad” (Internationalen 15/2022).
HB:s fraser om ”nedtrappning”, ”förhandlingar”, ”omedelbart eldupphör” och ”mer eller mindre dåliga kompromisser” är så uppenbart väsensskilda från vad Fjärde Internationalen säger. Under snömoset verkar det handla om att en ren ukrainsk kapitulation egentligen är vad som krävs. Att det faktiskt handlar om liv och död för Ukrainas folk, det tycks inte gå att ta in för SP-ledningen.
Men nu verkar det som om SP:s linje kan vara på väg att få kraftfullt stöd. Tydliga indikationer har kommit de senaste dagarna om att Tyskland, Italien och Frankrike börjar förbereda marken för att sätta ökad press på Ukraina att acceptera en orättvis fred med landavträdelser till Ryssland. Och även om Ryssland mot förmodan skulle gå med på ett sådant fredsavtal är det troligt att det bara skulle innebära ett tillfälligt andrum för Putin innan han försöker erövra hela Ukraina igen.
Det är lätt att associera till hur västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler inte ledde till den ”fred i vår tid” som man så fåfängt hoppades på, utan bara ökade nazisternas aptit. Men liksom Hitlers långsiktiga avsikter kunde spåras redan i Mein Kampf, flera år innan nazisternas maktövertagande, så klargjorde Putin sina storryska målsättningar i den beryktade artikeln som publicerades för ett år sedan (finns på Marxistarkiv).
Och som Fjärde Internationalen skriver i sitt uttalande: ”Dessa regressiva tendenser förändrar den ryska regimen mot nyfascism, i vilken formella demokratiska procedurer gradvis undertrycks.”
För de stora europeiska länderna börjar problemen kring importen av den ryska gasen bli alltmer kännbara. Risken finns att ju längre tid kriget pågår kommer stora delar av den opinion i Västeuropa som idag ställer sig bakom stöd till Ukraina att börja vackla. När energipriserna fortsätter öka kan den ukrainska frihetskampen visa sig väga lätt.
För SP:s del är det förstås inte något så krasst som oljepriset som spelar in. Nej, här verkar det främst vara så att det handlar om ren opportunism i förhållande till de pacifistiska grupperingar inom och utom Vänsterpartiet som motsätter sig vapenleveranser till Ukraina och som tror att internationella konflikter i första hand handlar om bristande förståelse mellan folken.
Och kriget mot Ukraina verkar då mest bli ett problem för SP av den orsaken att det gjort ett svenskt NATO-medlemskap möjligt.
Man behöver inte intressera sig för trotskistisk interndebatt för att finna inlägget läsvärt. För precis som Jan Czajkowski påpekar – de två linjer som framträder inom den lilla vänstergruppen SP har på nåt vis även en motsvarighet i de skilda linjer som förs bland regeringar inom EU. Tyskland, Frankrike och Italien verkar just nu gå mot att pressa Ukraina till någon form av kapitulation, där man accepterar att överlåta territorium till Ryssland. Är detta något som vänsterkrafter bör applådera, i fredens namn? Nej, säger Jan Czajkowski – och jag instämmer i allt han säger här, liksom i det tidigare inlägg där han skrev:
Jag är övertygad om att ju längre kriget mot Ukraina fortsätter, desto mer kommer det att visa sig att inställningen till det blir en vattendelare inom framför allt den europeiska vänstern. Och då tänker jag inte bara på de totalt bankrutta grupperingar av Putinkramare som tagit ställning för Ryssland i konflikten. Utan även på dem som i likhet med SP tagit ställning för att Ryssland ska lämna Ukraina, men som har sorgligt svårt att samtidigt klart och entydigt uttala sitt stöd för Ukraina – samtidigt man aldrig försummar att peka ut NATO som medansvarigt för kriget.
/…/
Här gäller det att vara glasklar. Ett framtida fredsavtal mellan Ukraina och Ryssland kan givetvis komma att innebära ukrainska eftergifter, men det kan aldrig vara socialisters uppgift att kräva detta. Vi måste vara ensidiga – Ryssland har inga rättigheter annat än att upphöra med alla krigshandlingar och dra tillbaka sina trupper från allt ukrainskt territorium. På samma sätt som det aldrig var vår sak att sätta press på FNL och Nordvietnam att visa lite mer förhandlingsvilja. Kraven på ett eldupphör kan bara riktas mot angriparen!
Motsvarande skiljelinje återkommer även inom hela andra vänsterfalanger. Senaste jag noterade var ett uttalande från arrangörerna till den beryktade technofestivalen Fusion (som såvitt jag förstår har en tydlig förankring i Tysklands vänsterautonoma miljö).
Visst, de är tydliga i att Putin-Ryssland bär hela skulden för den katastrof vi ser i Ukraina. Men samtidigt ser de sig av någon anledning nödgade att kritisera det (mycket begränsade) tyska vapenstödet till Ukraina. Festivalarrangörerna skriver att de stridande parterna måste tvingas till förhandlingsbordet, för att det enda alternativet är “den fullständiga förstörelsen av delar av Ukraina”.
Jag måste säga att det är en mycket olycklig analys. Ett av grundfelen är att den utgår från tanken på att “kriget” helt enkelt skulle bottna i en konflikt mellan Ryssland och Ukraina. Så är det inte. Symmetrin är falsk. Vad som har skett är att Ryssland har invaderat Ukraina, men den ryska aggressionen måste ses i ett större perspektiv än så – den har exempelvis riktat sig (och kan åter komma att rikta sig) mot Georgien, och har inget givet slutmål. Att ge Ryssland en seger, eller ens en delseger, i Ukraina är att bjuda in till fortsatt krig.
Vi vill ha fred. Men tyvärr finns det inga eftergifter i världen som Ukraina kan göra för att verkligen skapa fred, när Ryssland har slagit in på sin nuvarande väg. Jan Czajkowski är inte fel ute när han drar paralleller till västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler under 1930-talet.
