Så kom då Isabella Lövins andra bok. Den första hette Tyst hav och blev succé.
Nu är hon tillbaka från utflykten i partipolitiken. Och blev på något sätt sig själv igen. Så tolkar jag det som Isabella Lövin skriver i boken Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse.
Boken är välskriven och engagemanget flödar för havet och klimatet genom texten. Och – hör och häpna – längtar efter en berättelse, en vision, om ett annat samhälle. Det vill säga just det som jag och andra kritiserat MP för att sakna. Hur kunde det bli så?
Det som mest berör mig i boken är varför det blev som det blev, och inte som det kunnat bli. DEt hettar till när hon berättar om manegen i Agenda, stoppklossar i klimatförhandlingar och den stab som försökte forma om henne. Ibland blir det om inte bittert så i vart fall sorgesamt. Partipolitikens villkor är allt annat än lättsamma.
Jag är övertygad om att allt hade kunnat gå bättre än det gjorde om inte partiets strategi varit så ohyggligt fånig, skapad av sådana som inte förstod skillnaden mellan långsiktig strategi och kortsiktig – rent av tafflig – fiffighet. Det gör ont att läsa om hur politiskt inkompetent partiets strategi byggdes upp inför valet 2018.
Oceankänslan är på det sättet en sorgsen bok – ärlighet blir ofta sorglig om det handlar om politik. Mest sorgligt är att Isabella Lövin inte blev den bästa Isabella Lövin under sina år som språkrör. Hon blev språkrör alldeles för tidigt. Utan egentlig partierfarenhet, utan att riktig vara del av partiapparaten, utan att – tror jag – känna sig hemma.
Jag visste att KD var ute efter henne – de behövde någon som ersatte Anders Wijkman i EU-parlamentet. Anders hade fungerat som en egen liten satellit, allt annat än trogen det parti vars mandat han satt på genom att ofta rösta med den gröna gruppen. När han skulle sluta behövde man en ny fixstjärna för att överhuvudtaget klara hem ett mandat.Och Isabella var en fixstjärna, hon hade om ine annat blivit det genom sin bok Tyst hav.
Isabella hamnade rätt, nämligen i EU-parlamentet för MP. Och gjorde succé med sitt tålmodiga, konsekventa och gedigna överfall på EU:s fiskeripolitik. Hon förändrade sakernas till stånd, hon respekterades, beundrades.
Inför omvalet 2014 drev hon upp MP till det näst största partiet. Fortsatt arbete i EU-parlamentet väntade. Men efter riksdagsvalet erbjöds hon istället plats i regeringen, som biståndsminister, utan att ännu ha förankring i Miljöpartiets vardagsliv. Som EU-parlamentariker kan man lätt bli en egen satellit som inte har så mycket att göra med den himlakropp som ens parti utgör.
När hon sedan plötsligt ombads ersätta Åsa Romson som språkrör förändrades hon – enligt min mening – genom att malas ner i en strategiskt usel kvarn som hölls igång av alltför många usla strateger som förstörde det mesta.
Att vara språkrör för ett parti som MP kräver att man inte bara är miljöpartist utan att man känner sig som en i rörelsen. Isabella Lövin hade mer gemenskap och kontakter med regeringen än med det parti som hon samtidigt skulle företräda. Det är i alla fall min bild.
KLIMATMINISTER
Om fiskefrågan och havet varit det helt dominerande för hennes arbete i EU-parlamentet blev klimatfrågan den stora uppgiften som miljö- och klimatminister. Kompetensen i sakfrågorna var det verkligen inget fel på. Men retoriken?
Jag har skrivit att Isabella Lövin föll i en av politikens mest bisarra fällor: överdriva sitt partis framgångar så till i den milda grad att människor uppfattar att partiet inte längre behövs.
När den så kallade klimatlagen lanserades så gjorde Isabella Lövin – strategerna var som sagt infantila – misstaget att påstå att klimatlagen skulle tvinga alla kommande regeringar att driva en bra, radikal klimatpolitik. Vilket således skulle innebära att MP inte längre behövs. Tablå! (Att det sedan inte är sant är en annan sak, klimatlagen är ingen lag, ingen regering straffas om den missköter klimatpolitiken, det krävs ett grönt parti som driver på).
Frestelsen att blåsa upp sina egna insatser ligger på något sätt i politikens dna – hur många gånger hävdade inte klimat- och miljöministern att ”Sverige ligger främst” vilket gav signalen till väljarna att det ”då fan i mig är de andra länderna som skall göra sitt, vi har gjort vårt”.
Isabella Lövin gjorde så mycket som det gick att göra i klimatfrågan, utifrån de förutsättningar som fanns i regering och riksdag. Inte tu tal om det. Men hon – på uppmaning av hennes stab visar det sig – formulerade inte en berättelse, gav inte en vision, av vad Miljöpartiet ville.
Berättelsen om hur elbilen en gång skrotades efter hård lobbyverksamhet av olje- och bilindustrin borde läsas av många som vill förstå sammanhang, lobbyism och maktförhållanden.
För en tid sedan läste jag Åsa Romson bok – också den en god bit samtidshistoria. Isabella Lövins agerande när Åsa lämnade rollen som språkrör var inte den mest sympatiska, i vart fall inte om man får tro Åsa. Och nog var det osnyggt att – vilket skedde – skylla dåliga opinionssiffror på riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Valter Mutt, Annika Lillemets och Jabar Amin för att dom framfört kritik av ett par regeringsbeslut och istället röstat i linjen med partiets program, vision och löften.
Skulle tro att det berodde på att Isabella inte fått tid att växa in i partiet, förstå att både de som kallats ”realos” och de som kallas ”fundisar” behövs i ett grönt parti som vill vara levande och stå för den där berättelsen, den där visionen, som Isabella själv efterlyser. För politik består minst av två delar: dels det demokratiska hantverket med kompromisser och beslut, dels opinionsbildning för det partiet egentligen vill.
Boken ges ut av Natur och Kultur, som också gav ut hennes första bok efter det att en annan förläggare refuserat boken med motivet att författaren var okänd… Nu är hon inte okänd, och jag tror att hon åter är den bästa versionen av sig själv. Ett nytt Sommar i P1 skulle vara på plats.
