Desperat kväde nedtecknat på tåget mellan Alvesta och Växjö häromdagen. Om rimmen är av måttligare slag så kan det bero på att avståndet mellan dessa orter är kort för ett snabbt rullande tåg:
Reser runt i vårt land,
med krycka i hand.
Nyss sprang jag runt som rörlig snubbe,
nu rör jag mig som en gubbe.
Nyss var metrarna snälla och korta,
nu är dom onda och långa.
Nyss var lätt att va borta,
nu är resorna vrånga.
Nyss var jag snabbt på språng
vid byte från tåg till tåg.
Nu är det segt mellan varje perrong
och jag känner mig jäkligt låg.
Således: Operationer i all ära
men rehab är tungt att bära.
Nu närmar sig tåget talarstället,
men det känns långt till hotellet.
230 meter onda och långa,
perronger och trappor är trånga.
Jag undrar hur det ska bli,
är tiden som springande snubbe förbi?
Är det dags att gå in i lugna fasen,
innan blommor ställs i begravningsvasen….?
Ja, det kan man ju undra i dessa tider,
när ryggen och benen lider.
Men kul ska det bli att prata om freden den fina
med bästa Malin, Thage och Stina.
.png){kind=link}