Det kom förfrågan om jag inte hade lite gammalt skvaller att förmedla från åren som politiker. Det skulle nyttjas i någon kommande bok om politikens vardag. Var väl inte så tillmötesgående precis, men kan skvallra lite strunt på bloggen istället… Det har faktiskt efterfrågats. Visst är världen konstig…
Miljöpartikongresser på 80-talet. Slipsar är sällsynta. Nästan obefintliga. Men en man hade slips. Han gick under ett årtionde under beteckningen ”han med slipsen”. Under åttiotalets MP-kongresser var det mycket som skulle vara. Alla var plötsligt vegetarianer. Bönor och groddar härskade på kongresserna. Ovana magar kunde få taket att lyfta. Sista kvällen innan hemresa var det kö till närmaste korvkiosk. Till slut stod jag också där. Tragiskt med sant. Riksdagens talman Ingemund Bengtsson var orolig inför MP:s inträde i parlamentet 1988. Hur skulle miljöpartisterna klä sig? Koftor och jeans? Hur skulle det gå? Talman Bengtsson levererade regler för klädstil: män skall ha kostym eller kavaj med slag, för kvinnor räckte det att ha rent under. Sa han. Carl Bildt satt snett framför mig i plenisalen. En varm försommardag tog han av sig kavajen innan han satte sig. Skjortan var snyggt struken på framsidan, men baksidan hade inte sett skymten av något strykjärn. Rationellt.Och förmodligen visade det att han var så pass jämlik så han strök sin skjorta själv. På det manliga sättet.Göran Persson hade förmåga att fylla hela plenisalen när han kom in. Han intog salen. Och ledamöterna satt som välartade elever när han talade. Vid ett tillfälle gav han Mats Odell beröm från talarstolen. Jag såg ut Mats rätade på ryggen och hur handen for upp till slipsknuten för att kolla att slipsen satt perfekt. En sen kväll var det lätt uppsluppen debatt om huruvida nationaldagen skulle bli en röd dag. I talarstolen går bland annat Kenneth Kvist från Vänstern upp och pläderar överraskande nog för att nationaldagen bör bli helgdag. Vilket får Peter Eriksson (MP) att utbrista: ”Är det så att Vänstern är på väg att bli ett nationalistiskt parti liksom kommunisterna i Östeuropa.” Kvist såg inte glad ut och gick ilsket upp i talarstolen och frågade varför Peter och MP ville fira tungomålstalandet eftersom vi ville ha kvar annandag pingst som röd dag.Det var någon gång kring 1987 och MP:s politiska ledning var samlad. Vi hade nästan inga anställda, de flesta jobbade ideellt. Så erbjöd sig Åsa Domeij att jobba heltid för en låg lön motsvarande kvartstid fram till valet. Kanon tyckte jag. Men några kvinnliga ledamöter pläderade emot detta med motivet att Åsa då skulle bli mer insatt än dem själva i sakfrågorna. Åsa valde att då ta tillbaka sitt erbjudande. Tysk teve skulle intervjua mig och hade frågat en vaktmästare var jag satt i plenisalen för att kunna möta mig med kamera och mikrofon så fort omröstningen var slut. Jag hade varit mycket kritisk till den tyske utrikesministern Joschka Fischer, från de gröna. Vaktmästaren hade pekat ut mig. Bredvid mig satt Lars Stjernkvist (S), med sitt vildvuxna hår och lika vildvuxna mustasch. När talmannen slagit klubban i bordet för sista gången blev det som vanligt rusning mot dörrarna. Och teveteamet kastar sig över Lars Stjernkvist. Han såg ju ut som en riktig miljöpartist. Per Gahrton, som var språkrör inför valet 1985 avgick dagarna efter valet som hade gått dåligt. Han förordade mig som sin efterträdare. Många år senare berättade han att han föreslagit mig därför att han inte ville att någon som var bättre än han själv skulle ta över. Tror inte att han skämtade. Han är förlåten.
MP hette bara Miljöpartiet de första åren. Utan tillägget De gröna. På en kongress var vi några stycken som motionerat om namntillägget. Per Gahrton gick upp i talarstolen och pläderade emot. Det var bara förlorarpartier som bytte namn, dundrade han. Sedermera erkände den kloke Per att han, som partigrundare, ville ha ”De gröna” fritt att använda om MP skulle flumma ut helt och han skulle behöva bilda ett nytt parti. Jag kom bra mycket försent till Finspång för ett kvällsmöte. Hade fått för mig att jag skulle till Örebro. För övrigt har jag gjort en kunglig tavla. Stod på torg i Sandviken och sa att det var intressant att besöka Sundsvall. Dessvärre gjorde jag samma tavla nästkommande valrörelse. Fast tvärtom.Värre än kungen, så vitt jag förstår.Ni som vill ha kött på benen, och veta mer om MP:s historia, kan klicka här så kommer ni till min berättelse om åren fram till Gustav Fridolin och Åsa Romson.
