1965 genomfördes i USA Voting Rights Act. Denna syftade till att avskaffa de facto begränsningar för svarta amerikaner i Södern att registrera sig som väljare och delta i politiska val. Antalet svarta väljare som var registrerade ökade i delstater i Södern som haft literacy tests från 33,8 till 56,5 procent mellan 1964 och 1968, och i delstater i Södern utan dessa test från 60 till 71,4 procent. Martin Luther King skrev några månader innan lagen infördes att‘‘Voting is the foundation stone for political action. With it the Negro can eventually vote out of office public officials who bar the doorway to decent housing, public safety, jobs and decent integrated education.’’ Nationalekonomerna Elizabeth U. Cascio (Dartmouth) och Ebonya Washington (Yale) undersöker i en artikel från 2014 vilka effekter VRA hade på delstaternas offentliga utgifter, närmare bestämt på om de efter 1965 började spendera mer i distrikt där många svarta bodde. Det finns tidigare forskning som visar att bredare rösträtt gett större statlig omfördelning (Filker, Kenny och Morton 1991), och att införandet av strikta rasistiska begränsningar av svarta amerikaners rättigheter i slutet av 1800-talet minskade offentliga utgifter, t ex på utbildning för svarta barn (Margo 1990; Jones, Troesken och Walsh 2012; Naidu 2012), och att mer rösträtt ökat delstatliga utgifter (Husted och Kenny 1997; Lott och Kenny 1999; Miller 2008).
Cascio och Washington diskuterar två teoretiska mekanismer genom vilka mer rösträtt för svarta borde ge mer offentliga resurser till svarta. Den första är att om en grupp väljer politiker ur ens egen grupp/community så kommer den politikern företräda sin egna grupp. I fallet Södern på 60-talet så laggade dock väljandet av svarta politiker rejält även efter 1965; det valdes t ex inga svarta guvernörer i Södern. Den andra mekanismen är från ”the distributive politics literature” och säger att politiker fördelar statliga utgifter till antingen sina kärnväljare eller till swing voters som de vill vinna. Cascio och Washington menar att de inte har tillräckligt detaljerade data för att kunna testa mekanismen mer detaljerat, men att anekdotisk evidens tyder på att det var så det fungerade: en del vita politiker i Södern använde en segregationistisk retorik för att vinna vita väljare, men ökade också de offentliga utgifterna i svarta områden för att vinna väljarna där. Till och med ökänt rasistiska politiker som Alabamas guvernör George Wallace och senatorn Strom Thurmond från South Carolina kunde använda ett sådant dubbelspel. (s. 384-385)
Den historiska bakgrunden är att delstaterna i Södern 1890 började införa ett intrikat system för att kontrollera och begränsa antalet registrerade väljare:
”a combination of elaborate registration systems, multiple voting box arrangements, all-white primaries, poll taxes, and literacy tests, among other creative legislation, that prevented blacks from participating in local, state, and federal elections. Although historians debate whether the legislation was motivated by racism or partisanship, and whether the resulting disenfranchisement of some poor whites was intentional, there is no debate over whether blacks were the primary targets of suffrage restriction. In fact, those in favor of such legislation proclaimed their intentions: ‘‘I told the people of my county before they sent me here that I intend . . . to disenfranchise every negro that I could disenfranchise under the Constitution of the United States, and as few white people as possible,’’ said one participant at Virginia’s 1901–2 Constitutional Convention. The targeting was effective: the percentage of Southern blacks registered to vote remained in the single digits for the next 50 years.” (s. 386)
referens
Elizabeth U. Cascio och Ebonya Washington (2014) ”Valuing the vote: the redistribution of voting rights and state funds following the Voting Rights Act of 1965”, Quarterly Journal of Economics 379-433. Läs här.
