Vad vet vi om medeltida ekonomisk utveckling i Europa? Källorna är sparsamma och Bruce Campbells välciterade artikel ”Benchmarking medieval economic development” från 2008 börjar med de breda dragen:
Från 1086 finns Domesday survey som ger den första möjliga sammantagna bilden av den engelska ekonomin. Men om man vill ha en bred bild för inte bara England, utan också Skottland, Wales och Irland, så är 1290-talet den första möjligheten, eftersom en rad skatter, framför allt lay subsidy, togs ut då.
Campbells papper, 50 sidor långt, är en enorm empirisk inventering byggd på dessa källor. Han börjar med att räkna ”religious houses” — kyrkor, kloster — och får dem till 1500 över de brittiska öarna år 1290. Han sätter också siffror på antalet clergy och på deras förmögenheter. Därifrån går han vidare till sekulärt liv. Hur många städer/”towns” fanns det? På Irland fanns det 330 med någon slags borough status men Bradley menar utifrån funktionella kriterier att bara 56 verkligen uppfyllde de funktioner som en stad har, medan Graham menar att det fanns 100 städer på ön. Också för England är det komplext: år 1300 hade 600 platser borough status men 2400 hade marknader eller mässor. ”Dyer believes that some 720 places have some claim to be regarded as towns, although it is debatable whether all possessed the nucleated form, size of population, and diversified occupational structure symptomatic of the performance of genuinely urban functions.” (s. 907) Bara London hade, enligt Campbells beräkningar, över 50 000 invånare, och bara York, Bristol, Lincoln och Norwich hade därtill fler än 10 000 invånare var i England, till vilket tillkommer Dublin på Irland.
Campbell har avancerade beräkningar av handelns fördelning mellan de olika städerna och mellan olika varor som ull och hudar. Jag hoppar över diskussionen om penningmängden och den om den geografiska fördelningen av kyrkoinkomster och liknande. Mer intressant blir det när Campbell kommer till frågan om befolkningens storlek och fördelning men tyvärr, konstaterar han, är detta den variabel som är allra sämst belagd. Bara för England finns det en någorlunda säker dokumentär grund för slutsatser om befolkningens storlek: att det 1377 var 1,38 miljoner vuxna som bidrog med att betala poll tax. (s. 925) Beräkningar för 1290-talet, åttio år före 1377 års skatt, beror på antagnaden om vilka som av olika skäl inte betalade skatten 1377 såväl som befolkningsutvecklingen (framför allt -förluster genom pesten) mellan 1290 och 1377. De flesta historiker tror att befolkningen var minst 5 miljoner 1290 och runt 5,5 miljoner 1315. Campbell menar dock att detta inte är förenligt med vad vi vet om hur stor areal som var uppodlad, vad man odlade, och avkastningen på spannmålsodlingen. Campbell sätter därför befolkningen 1290 till 4,0 miljoner och ökningen till 1315 på 0,25-0,5 procent per år vilket ger en befolkning om 4,25 till 4,5 miljoner 1315. (s. 925) Med hjälp av 1377 års poll tax beräknar han också befolkningen per county. Wales befolkning 1290 uppskattas till 330 000, Skottland runt 700 000 och Irland någonstans mellan 1,25 och 1,5 miljoner.
Baserat på de många olika källorna, beräkningarna och kanske t o m gissningarna och antagandena så får han fram följande tabell över ekonomisk och social utveckling på de brittiska öarna 1290.
England var det ekonomiskt mest utvecklade området: mest tätbefolkat, flest städer, mest pengar och exporter per capita. (s. 932) Skottland var dock förvånansvärt utvecklat just före War of Independence, säger Campbell, och denna karakteristik av begränsningarna i Englands utveckling är fascinerande: ”England, too, was primarily a supplier of unprocessed and predominantly pastoral raw materials to continental manufacturers.” (s. 936) Inte desto mindre var England och det skotska låglandet mer ekonomiskt avancerat än resten av de brittiska öarna, vad som med en mindre lyckad fras kallats ”the Celtic fringe” — en historiker har påpekat att ”the fringe was larger than the fringed”. Inte desto mindre så var Wales, höglands-Skottland och gaeliska Irland annorlunda än England och det skotska låglandet:
”Perhaps a million people still lived beyond the manorialized, parochialized, and market-focused ambit of English life in Welsh Wales, Highland Scotland, and Gaelic Ireland.They adhered to laws, beliefs, social structures, value systems, and modes of reciprocity and exchange that were profoundly different from those prevailing in those commercialized and monetized, tax- and tithe-paying, arable-farming lowlands, firmly controlled by Church and state, which unavoidably loom most prominently in the benchmark profile assembled here.” (s. 937)Med kartor och diskussion visar Campbell också fascinerande nog att östra Yorkshire och andra län i östra England faktiskt hade större befolkning 1290 än de hade 1756! Resten av landet, Wales och Skottland hade alla befolkningtillväxt mellan dessa år. Utifrån tidigare forskning av Mayhew om det engelska samhällets sociala sammansättning ca 1300 så dekomponerar Campbell också befolkningen i England och Wales 1290 per social klass. Denna uppdelning syns i tabell 17 nedan: Campbell uppskattar att 2 procent av befolkningen var större jordägare, 25 procent var småbönder (smallholders), 39 procent var proletära och semiproletära skikt på landsbygden, och så vidare.
Antalet rurala hushåll var 1290 lika stort som 1756 när det totala antalet hushåll var mer än 50 procent större. Vidare så fick de rurala hushållen 1290 enligt denna beräkning mer än 80 procent av inkomsterna; Campbell menar att den sekundära sektorn (industri och hantverk) var underutvecklad. (s. 939) Englands ekonomiska utveckling var svag och Campbell anger två skäl till detta. Ett, att ägandet i jordbruket splittrades upp och skapade en stor mängd fattiga hushåll utan möjlighet till ökad produktivitet, och två, bristen på inkomstkällor utanför jordbruket. (s. 940)
referens
Bruce M.S. Campbell (2008) ”Benchmarking medieval economic development: England,Wales, Scotland, and Ireland, c.1290”, Economic History Review, 61, 4, pp. 896–945.
