Vi brukar ibland tala om det gamla Sverige som ”det gamla bondesamhället”. 1750 var 80 % av hushållen på landsbygden ledda av en bonde, och 1850 var det 50 %.* Inte så i England. Robert Allen menar i klassikern Enclosure and the Yeoman (1992, s. 81-85) att ”the family peasantry” i England gick ur tiden på 1700-talet; han pekar på att i 1700-talets slut så ägde ”owner-occupier farmers” bara 10 procent av jorden. Denna tidsangivelse för böndernas försvinnande stämmer överens med Johnson (1909), Gray (1910) och Habakkuk (1965) men går emot F Thompson (1966, 1969) och Mingays (1968) tolkningar säger Allen som också pekar på att Robert Brenner (1976) menade att bönderna försvann redan på 1600-talet. Att familjejordbruken var en liten del av Storbritanniens agrara ekonomi på 1800-talet torde i vilket fall vara konsensuspositionen.
Socialhistorikern Alun Howkins var i sin artikel ”Peasants, Servants and Labourers” i Agricultural History Review 1994 ute efter att polemisera med just detta perspektiv och treklassmodellen godsägare–arrendebonde–lantarbetare. Han menar att den brittiska historieskrivningen färgats oproportionerligt i denna riktning på två sätt. Det ena är ett ekonomisk-historiskt (i kontrast till socialhistoriskt eller kulturhistoriskt, antar jag) fokus på ”tillväxt” och ”omvandling” som premierar vad man ser som de mest dynamiska sektorerna och fokuserat på veteodlande regioner i syd och öst som lever upp till den modell man ser som förebildlig i brittisk ekonomisk utveckling. Det andra är en geografisk bias för England gentemot Wales, Irland och Skottland som kan ses som keltiska periferier och ”undantag” till den huvudsakliga utvecklingsvägen.
Howkins börjar med att diskutera” the most problematic category – – the peasant” och konstaterar att bara idén om att England skulle ha haft ett ”peasantry” är omdebatterad, förnekad t ex av Alan Macfarlane (1978). Howkins menar däremot med Mick Reed (i HWJ, 1984) att det fanns ett ”peasantry” — ska vi översätta det som ”bönder”? — i 1800-talets England. Reed definierar gruppen som de som hade mindre än 100 acres, dvs ungefär 40 hektar, och, med Howkins referat av Reed,
”on the one hand ’do not hire labour, or who do not appropriate surplus value from hired labour’, but on the other ’did not rely on selling their labour power, or at least not entirely nor predominantly’.” (cit. 52)
Det senare ledet får man väl säga motsvarar vad vi i Sverige tänker som ett familjejordbruk, men man kan nog med Howkins resa invändningar mot det första ledet, där Howkins tycker att 40 hektar är en alltför hög gräns uppåt: ”In many areas, especially of England, 100 acres could be a substantial holding employing several workers.” Howkins föreslår istället 50 acres som gräns. Detta stämmer överens med Arthur Youngs observationer i det tidiga 1800-talet, då han menade att en gård av den storleken kunde försörja en familj med dess eget arbete, och stämmer hyfsat med Jeanette Neesons forskning om slutet av 1700- och början av 1800-talet.
En intressant poäng som Howkins gör i sin definition av peasantry är att själva ägandet av jorden inte står i centrum för honom, utan det är det brukandet som gör. I engelsk historieskrivning har man fokuserat kraftigt på ägandet eftersom man varit intresserade av kapitalackumulation i senmedeltida och förmoderna England; i andra länder som Irland, Frankrike och Spanien har man haft väldigt många arrendebönder men inte haft samma tvekan inför begrepp om ”peasants” för att beskriva denna typ av jordbruk. (s. 52-53) 1880 var 71 procent av jordbruken (agricultural holdings) i England 50 acres eller mindre, vilket är en större andel än ”the ’peasant’ societies of Wales and Scotland” som hade 69 procent i denna kategori och anmärkningsvärt nära Irland som hade 77 procent. Om man däremot tittar på de mindre jordbrukens andel av jorden så är den förstås mindre, just eftersom mindre jordbruk per definition har mindre jord: 1907 ägdes bara 14 procent av jordbruksjorden i England på detta sätt, mot 23 procent i Wales och än mer på Irland.
Var då de mindre gårdarna ”peasant”? De var bara sällan helt inriktade på självförsörjningsproduktion, även om många ägnade en hög grad av produktionen till självförsörjning och liknande. Mest marknadsinriktad och kapitalintensiv var produktionen inom trädgårdsbruket och mjölkproduktionen. (s. 54) De flesta hushåll befann sig någonstans emellan extremerna helt marknadsinriktad–helt självförsörjande.
”E J T Collins’ study of the woodland village of Tadely in Hampshire shows what he calls a dual economy of small farming and wage labour in the woodland trades, and a similar situation existed in other woodland areas of southern and central England, for example, the Forest of Wychwood in Oxfordshire and the High Weald of Kent and Surrey. This dual economy was also, as Hall argues, a central part of the economy of ’peasant’ Lincolnshire with many families following both labouring and artisan trades as well as holding land. But it must be stressed that these kinds of practices are widespread in many peasant societies. The ’classic’ nineteenth-century peasantry of much of southem Europe was deeply implicated in market production.” (s. 54)
Dessa familjejordbruk var en del av marknadsekonomin, men var inte profitorienterade, menar Howkins med Mick Reed, och ”A precisely similar point is made by Hall in relation to Lincolnshire: ’The peasant’s concern is not accumulation of capital, or business expansion, but preservation of the household economy’.” (s. 54) TC Smout (1986) menar angående skotska Highlands och bönderna där att ”they had their own ideology, which was that possession of land – – the tenure (not the ownership) of a croft – – was the highest good a man could desire” (cit. 54). En memoar från bondelivet i Leicestershire på 1920-talet visar hur en bondefru använde ägg för att ’settle minor debts with local people’ och att man bytte varor och tjänster med varandra på ett informellt sätt: ’by such ”scheming and skimping” we weathered the hard times’ (cit. 55). Bland småbönderna var också en pendling mellan gården och lönearbete en ofta nödvändig strategi: t ex på High Weald i Sussex och Kent som hade många små gårdar in på 1880- och 90-talen, som var beroende av jordbrukarnas vana att tidvis arbeta på större gårdar närmre kusten och tjäna kontanter för att betala arrendet och köpa sådd, verktyg och kläder. På Irland var beroendet av denna strategi ännu större; där kom rapporter på 1890- och 1900-talen fram till att upp till 70 procent av familjeinkomsten bland småbrukare kunde komma från lönearbete i England. (s. 56) Howkins menar, med en för mig lite oklar metod, att det 1880 fanns ungefär 254 400 ”peasant ’workers'” i England, 46 400 i Wales, 47 000 i Skottland och och 448 000 på Irland. ”We thus have very approximately 795,800 peasants who worked the land plus their families. In total this accounted for a maximum of 20 per cent of cultivated land.” (s. 57)
Den andra ”marginal” gruppen som Howkins diskuterar är jordbrukets tjänstefolk (farm servants). Ann Kussmaul och andra har hävdat att denna grupp var på nedgång i England fråm 1830-talet och i princip var helt borta på 1870-talet. Howkins citerar Kussmauls klassiska Servants in Husbandry in Early Modern England från 1981:
”Service in husbandry did not evolve into a new form of labour. It collapsed. The increase in the size of farms and of the social position of farmers, the decline in the opportunities of the poor to be anything but wage labourers, and population increase all led to the near total substitution of the coeval institution, day-labouring.” (cit. 58)Howkins håller inte riktigt med, i alla fall inte i ett bredare brittiskt perspektiv. 1871 var 52 procent av alla anställda arbetare i Wales tjänare, och i Irland 60 procent. I England var andelen däremot bara 16 procent, vilket är mer i linje med Kussmauls argumentation. Howkins menar dock att Kussmauls arbete, liksom övrig forskning från Cambridge Group for the Study of Population, är biased till vissa områden och framför allt sydöstra England. (s. 57-58) Howkins menar också att Reeds arbete med originalpapprena för folkräkningen (i Wealden Sussex) visar att ”the survival of farm service is often much higher than the printed census suggests” (s. 58). Howkins pekar också på bredare former av anställningar som ”family hiring” där en hel familj anställdes på ett bräde för att göra tjänst på en gård i ett år, och också bo på gården — inte helt olikt det svenska statarsystemet. (s. 59) Denna anställningsform motsvarar inte idén om de engelska daglönarna, säger Howkins som gör en grov uppskattning eller gissning att de fyra länderna på brittiska öarna hade ungefär 550 000 farm servants vid 1800-talets slut.
Efter att de 795 000 ”peasants” som Howkins beräknat, och de 550 000 ”farm servants”, räknats bort återstår en stor grupp ”who look much more like the ’classic’ proletarians of much writing on British agricultural history” (s. 60). Howkins menar dock att dessa inte var så ”rena” lönearbetare som man antar, att de intee bara fick lön i kontanter utan också en del i nature, och att en hel del av dem var migrantarbetare som rörde sig på de brittiska öarna. I vilket fall så var de, menar Howkins, inte majoriteten
”Taking the census definition, in 1871 there were 1,227,565 farm labourers in the British Isles. Against that figure there were, in the last quarter of the nineteenth century, 1,345,800 peasants and servants in British agriculture. By a narrow majority, those who worked the land of Britain, the object of our search, were not proletarianized and landless day labourers but peasants or servants.” (s. 60)
I sina slutsatser säger Howkins att detta bara varit en första essä i ett större projekt att omtolka modern brittisk agrarhistoria. Han menar att med det bredare perspektivet på klasstrukturen på 1800-talet och början av 1900-talet som han lanserat här så kan man få nya perspektiv på den tidens sociala och politiska rörelser, och även ställa nya frågor om jordbruksproduktivitetens drivkrafter. Om produktiviteten inte drevs av rent proletariserade lönearbetare, så: ”the whole validity of the ’English road’, not only as an historical account of change, but also as a model for development, has to be challenged.” (s. 62)
Howkins revisionistiska programförklaring fick flera repliker i Agricultural History Review. Richard Anthony replikerade året efter med artikeln ”Farm Servant vs Agricultural Labourer, 1870-1914: A Commentary on Howkins” (läs här). Anthony fokuserar på det skotska låglandet som han menar är särskilt lämpligt för att diskutera Howkins tes eftersom ”it contained a wide range of different types of agricultural structure, both in terms of farm size and product specialization, and because its hired labour force was dominated by farm servants.” Anthony menar att Ian Carters Farmlife in Northeast Scotland, 1840-1914: The Poor Man’s Country från 1979 är ett av de viktigaste bidragen till brittisk agrarhistoria från de senaste decennierna. Carter kartlagde nordöstra Skottlands ”peasants” och tjänstefolk, och ”the ensuing rise of capitalist ’muckle’ farmers and the demise of the peasantry” vid 1800-talets slut. I nordöstra Skottland var samhället under 1800-talet ett bondesamhälle, men på det skotska låglandet däremot var gårdarna större och produktionen mer kapitalistisk. Anthony diskuterar den skiljelinje som Howkins vill dra mellan tjänare och lönearbetare, och menar att Howkins överdriver hur viktig denna skiljelinje är: bara för att tjänarna fick en del lön i natura snarare än i kontanter, så betyder det inte att de var mindre ”landless proletarians” än vad daglönarna var. Också för den politisk-sociala agrarhistoria som Howkins vill skriva, blir sådana konstruerade skiljelinjer ett hinder snarare än ett bidrag, menar Anthony.
Stephen Caunce replikerade först 1997, med artikeln ”Farm Servants and the Development of Capitalism in English Agriculture ” (läs här). Han har en rätt rejäl invändning mot Howkins distinktion mellan tjänare och lönearbetare:
”in the late nineteenth century most British farm servants had no option but to sell their labour to get a living, and most had no prospect of ever achieving any significant alteration of that status. In that sense they were proletarians, and the undoubted difference between their long and legally binding contracts and those of ordinary labourers therefore has no automatic implications for the tripartite model.” (s. 50)Caunce artikel bygger framför allt på empiri från östra Yorkshire, som han tidigare forskat om, och han håller med Howkins om att det finns större regionala skillnader i Storbritannien än vad Kussmauls tes har antytt. Så jordbrukets tjänare var en långvarig grupp, precis som Howkins sa, men det betyder inte vad Howkins menade. Så kan man nog sammanfatta Caunces argument.
referens
Alun Howkins (1994) ”Peasants, Servants and Labourers: The Marginal Workforce in British Agriculture, c 1870-1914”, Agricultural History Review vol. 42. Läs här.
fotnoter
* Vidare så visar Mats Morell i Jordbruket i industrisamhället (2001) att antalet bönder fortsatte öka mellan 1870 och 1940 medan andra grupper i jordbruket, framför allt torpare, minskade kraftigt och flyttade till industrin eller till Amerika. Se pdf här.
