För drygt en vecka sedan skrev jag en blogg om att grannarna till bergtäkten i Näverdraget, mellan Blåsut och Sivikan, hade överklagat Miljödelegationen på Länsstyrelsens beslut från den 29 juni 2021. (Se “Näverdraget – avgörandet närmar sig”.) Det var beslutet att tillåta NCC att använda den tidigare bergtäkten till deponi för inert avfall med upp till 100.000 ton avfall per år som överklagades. (Se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”.) (Med inert avfall menas avfall som inte förändras kemiskt, biologiskt eller fysikaliskt. Det löses inte upp, brinner inte och bryts inte ned biologiskt. Föroreningsinnehållet i avfallet och lakvattnet får endast vara obetydligt.)
Det lämnades in flera överklaganden av grannarna till bergtäkten/deponin. (Se ”Deponin i Näverdraget överklagas”, 1 – 2 – 3.) De överklagade till Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD håller till i samma lokaler som Tingsrätten i Vänersborg och i måndags den 30 maj var det förhandlingar.
Mark- och miljödomstolens ordförande började med att nogsamt påpeka att dagens möte inte var en rättegång, det var ett sammanträde. Domstolen hade läst handlingarna och nu skulle eventuella frågor ställas och besvaras samt information kompletteras och kunskapsluckor fyllas. Det gällde också parterna, dvs grannarna respektive NCC. Det handlade om frågor och svar – och inte debatt.
Det var fyra personer på klagandesidan, det var alltså grannarna som hade överklagat Länsstyrelsens tillståndsbeslut. På NCC:s sida var de också fyra personer, varav en var jurist/advokat. Det fanns även tre åhörare på plats som visade sig vara några slags bisittare till NCC. Det skickades t ex lappar mellan dem. Det fanns för övrigt en person från Länsstyrelsen närvarande. Det var ju Länsstyrelsen som hade gett tillståndet till deponin. Själva Mark- och miljödomstolen bestod av fyra personer och en notarie/sekreterare.
Bland åhörarna märktes två tjänstepersoner från miljö och hälsa i Vänersborgs kommun. De presenterade sig, men betonade att de var där enbart som åhörare. Det betydde att de överhuvudtaget inte deltog med några kommentarer eller svar på själva sammanträdet. Det ledde senare till en besynnerlig situation då en av de klagande undrade om tillsynsmyndigheten hade möjlighet att avgöra om och hur avfallskoder kan klassas om över tid. Då svarade representanten från Länsstyrelsen, trots att tillsynsmyndighetens representanter satt 2 meter bakom. Tillsynsmyndighet var nämligen Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg…
Ordförande lyckades till största delen upprätthålla intentionerna för förhandlingarna, men det var naturligtvis svårt för parterna att inte ifrågasätta och debattera. I varje fall för de berörda grannarna som hade överklagat. Ärendet berörde ju så att säga deras liv och leverne, för de andra var det ju bara ett jobb…
Förhandlingarna präglades av mycket fakta och information. NCC hade en del presentationer som kanske inte alltid riktigt berörde själva huvudproblemet. Det var den känslan jag fick, även om jag villigt erkänner att en del tekniska fakta stundtals gick “över mitt huvud”. Det var inte lätt för de klagande att argumentera mot NCC:s experter, men det var slående hur pålästa och skickliga de klagande var. Deras motståndare var ju utbildade på området och hade också detta som yrke. NCC hade dessutom resurser att anlita andra experter. Det var inte som grannarna som själva fick läsa på och arbeta med ärendet på sin fritid. Rättsväsendet är inte alltid helt rättvist. Förutsättningarna för några boenden i södra Dalsland är annorlunda än för det stora företaget NCC. Som dessutom hade stöd av Länsstyrelsen… Ändå fick sig NCC ”en match”…
De klagande ansåg att det utifrån det underlag som var inlämnat var uteslutet att NCC skulle få tillstånd att bedriva deponi för inert avfall i den gamla bergtäkten. De anförde framför allt “vattenfrågan” som argument och, för en av de överklagande, också bullret. NCC bestred överklagandet och yrkade att domstolen skulle fastställa Länsstyrelsens beslut.
De klagande, grannarna till täkten/deponin, ansåg att både NCC och Länsstyrelsen underskattade de mängder vatten det skulle bli fråga om i deponin. De misstänkte att det blev mer vatten än vad pumpen/pumpgropen och sedimentationsdammen skulle kunna hantera. Ett villkor för deponin var nämligen att vattnet skulle stå kvar i dammen 48 timmar. Det trodde inte de klagande skulle vara möjligt, dammen var för snålt tilltagen.
“Vi får dimensionera efter den vattenmängden som blir.”
Sa NCC:s advokat. Det var lite typiskt när det blev “känsliga” frågor. Det skulle liksom ordnas då, om och när, det hände. Det var inga svar som de klagande var riktigt nöjda med. Det blev också en del diskussion om pumpen och den konstgjorda geologiska barriär som NCC har åtagit sig att att anlägga. Parterna var inte överens.
Domstolen var intresserad av “badkarseffekten”, dvs skulle det kunna rinna över kanterna? Jo då, sa NCC, men det vattnet skulle tas om hand av sedimentationsdammen. Och det skulle inte hända något oförutsett som skulle förstöra för miljön eller människors hälsa. Försäkrade NCC. Och skulle det göra det så löses ändå inte det inerta avfallet upp. Så avfallet, liksom vattnet från deponin, skulle vara ofarligt. Det bryts inte ner och inverkar inte på andra material. Avfallet från deponin skulle alltså inte förgifta vattnet i deponin – vattnet som sedan rann ut i Kattholmsbäcken och vidare mot Stora Hästefjorden.
De berörda grannarna var inte övertygade. Förutom att de befarade att NCC inte skulle klara av att hantera vattenmängderna i deponin med de planerade åtgärderna var de rädda för att det skulle tömmas annat, miljöfarligt avfall i deponin. Det skulle ju vara ett enkelt sätt att bli av med farligt avfall för mindre nogräknade företagare. Den kontroll av lasterna med egna ifyllda dokument, fotografering av lasterna och sällsynt förekommande stickprovskontroller av lasterna var otillräckliga menade de.
“Vad ser man för gifter med en kamera?”
Och provtagningen av vattnet fyra gånger per år var också för sällan. Det gäller att de som lämnar massor och avfall kommer att vara ärliga menade de klagande…
NCC:s advokat kommenterade:
“Man kan inte utgå från att de som lämnar är kriminella.”
Det syntes vad de klagande ansåg om människors ärlighet nu för tiden…
Argumentationen visade lite hur långt parterna stod från varandra och vilka olika utgångspunkter de hade. Det skulle kunna bli katastrof om bara några enstaka lass med förgiftat avfall läckte ut i Kattholmsbäcken. Vattnet skulle ta med sig giftet till ett område som ofta översvämmades och som även var betesmark för nötkreatur och åkermark. Och sedan fortsätta ut i Hästefjorden…
Det var mycket som stod på spel för de som bodde i området.
En av de personer som överklagade hade överklagat på grund av bullret från vägen – från alla lastbilar som åkte fram och tillbaka till deponin.
Även här hade parterna olika syn. Så klart… Företaget hade gjort undersökningar och såg att bullergränserna inte överskreds. Den boende vid vägen upplevde något annat. Det var lite märkligt tyckte han att bullret blev lägre efter varje mätning och undersökning trots att antalet lastbilar ökade.
Det berodde på att nya mätningar visade att lastbilarna körde några kilometer i timmen långsammare än man hade trott från början. Jaha, och var på vägen mätte man hastigheten, och bullret, då…? Undrade den klagande. På samma ställe som tidigare, eller något annat ställe? Det kunde inte NCC svara på. Men det spelade ingen roll fortsatte företaget, bullermätningarna var korrekta.
Det finns fastställda gränser vilket buller som är acceptabelt eller inte, men när parterna diskuterade så visade det sig att det finns stora subjektiva variationer. Och då känns det nog som om de små människornas upplevelser får stryka på foten. Sedan blir jag inte riktigt klok på måttet dygnsekvivalent ljudnivå. Det är ju medelljudnivån under ett dygn, men lastbilarna kör ju bara på vägen under arbetstid. Det innebär, tänker jag i varje fall, att bullret i decibel är mycket högre under dessa timmar. Och en sanitär olägenhet…
Efter lunchrasten åkte domstolen och alla övriga deltagare på “sammanträdet” till deponin i Näverdraget för att, som det heter, göra syn på plats. Och det var självklart mycket positivt. Domstolen får naturligtvis en mycket bättre helhetsbild om den har varit på den aktuella bergtäkten/deponin.
Jag vet inte när domen från Mark- och miljödomstolen ska avkunnas. Det tar säkert några veckor. Men redan på plats i tingsrätten fick de närvarande en antydan om hur domstolen tänkte. En av personerna i domstolen frågade nämligen NCC hur företaget skulle ställa sig till ett krav på sluttäckning av deponin – om det var det som domstolen kom fram till… Det visade sig att NCC skulle gå med på en sluttäckning av deponin med en barriär av lerlager.
“Vanliga” invånare har inte så mycket att sätta emot myndigheter och de stora företagen i samhället. De klagande från Näverdraget har emellertid kämpat för sina hem och sin hembygd så gott de har kunnat – och de har gjort det med den äran.
Jag återkommer när domen faller.
==
Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:
“NCC:s deponi i Näverdraget (1): Planen” – 29 juni 2021
“NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!” – 30 juni 2021
“NCC:s deponi i Näverdraget (2): Avfallet” – 1 juli 2021
“NCC:s deponi i Näverdraget (3): Vattnet” – 3 juli 2021
“NCC:s deponi i Näverdraget (4): NCC svarar” – 4 juli 2021
“NCC:s deponi i Näverdraget (5): Framtiden” – 6 juli 2021
”Deponin i Näverdraget överklagas” – 30 juli 2021
”Deponin i Näverdraget överklagas (2)” – 5 augusti 2021
”Deponin i Näverdraget överklagas (3)” – 19 augusti 2021
”Näverdraget – en kommunal skandal?” – 9 februari 2022
”Näverdraget – avgörandet närmar sig” – 24 maj 2022
”Näverdraget i domstol” – 1 juni 2022
