Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Sanningen om Turkiet gömdes i strävan att snabbt nå Nato

Svenska företrädare har accepterat orimliga förhandlingar med den turkiske presidenten Erdogan samtidigt som sanningen om de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter i Turkiet förtigs, skriver Thomas Hammarberg. 

Även de som önskat att Sverige snabbt skulle bli medlem av Nato borde nu känna olust inför den process som våra representanter ställdes inför – och accepterade. Det rimliga hade förstås varit att Sveriges och Finlands ansökningar hade prövats av Natos centrala ledning. Om någon av medlemsländerna markerade att de hade problem med de nordiska ansökningarna så borde Natos ledning hantera den situationen, inte lämnat det till de två aspiranterna. 

Kurder i Sverige, Turkiet och Syrien har drabbats av det svenska agerandet. Många av dem är allvarligt oroade för att bli skickade till ett turkiskt fängelse.

Men de svenska och finska representanter var alltså villiga att själva genomföra förhandlingarna med Turkiets president Erdogan. Inte helt oväntat har han använt den processen till att ställa en rad egna krav mot Sverige och i någon mån också mot Finland. Huvuddelen av de kraven låg helt utanför frågor som berörde Natos verksamhet.  

Det var tydligt att Erdogans ambition var att utnyttja situationen för att stärka sin egen ställning inför det kommande valet i Turkiet. Han begärde att Sverige skulle avbryta kontakter med kurdiska grupper i norra Syrien och dessutom öppna för vapenleveranser som kunde användas för nya turkiska attacker mot dessa kurdiska organisationer.  Erdogan presenterade en lång lista på personer som han begärde att Sverige skulle utlämna till Turkiet. Flera på listan var kurdiska flyktingar som sökt en fristad i Sverige. Det var uppenbart att de skulle drabbas av stränga straff om de överlämnades till den turkiska säkerhetstjänsten. 

Det fanns förstås inga rimliga skäl för att de svenska förhandlarna i det här sammanhanget skulle börja diskutera den svenska flyktingpolitiken med Erdogan. Men våra företrädare godtog ändå Erdogans agenda. De svalde till och med att han efter mötena presenterade partiska versioner av vad som faktiskt hade sagts.  Det är förstås pinsamt att både Ulf Kristersson och Tobias Billström, men också Magdalena Andersson tidigare, gjort uttalanden om att Turkiet är en demokrati. När de pressats under intervjuer har de hänvisat till att det hålls fria val i landet. Men det påståendet duger faktiskt inte som rättelse.  

Visserligen har det tidvis funnits perioder i Turkiet av någorlunda fria val, men den ambitionen har underminerats under Erdogans styre. Den förre borgmästaren i Istanbul har fängslats. Han var den som allmänt sågs som Erdogans starkaste motkandidat i valet senare i år. I dag hotas också det näst största oppositionspartiet i parlamentet av ett åtal som skulle förbjudas det att bedriva politisk verksamhet. Redan har enskilda parlamentariker från det partiet satts i fängelse. Många av partimedlemmarna är kurder.  

En annan aspekt som våra förhandlare inte tycks ha förstått, eller medvetet förträngt, är de dramatiska förändringar av rättsväsendet som skett under senare år. Flera av domstolarna är påtagligt styrda av Erdogans politiska regim. De få domstolar som försöker skydda rättssystemets integritet arbetar numera i svår motvind.  Vissa fall har tagits upp av Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Starkt kritiska domar har fällts men den turkiska regimen har inte visat respekt för dessa beslut. På hemmaplan har Erdogan vidgat begreppet terroristbrott till att också innefatta normal opposition, inklusive kritik av honom själv.  

Man får intrycket att de svenska förhandlare som mötte Erdogan faktiskt inte var medvetna om denna verklighet. Det speglar i så fall en anmärkningsvärd nonchalans och brist på förberedelser inför viktiga förhandlingar. Eller också var förhandlarna medvetna om verkligheten bakom ”demokratin”.  Och i så fall bedömde de att detta inte var så viktigt och kunde därför förtigas eller till och med förnekas i strävan att nå fram till Nato fullt ut.   

Även om regeringen nu skulle inse att förhandlingarna med Erdogan nått vägs ände och började agera därefter, så finns ett behov av en närmare granskning av de svenska representanternas agerande i den här viktiga frågan. Kurder i Sverige, Turkiet och Syrien har drabbats av det svenska agerandet. Många av dem är allvarligt oroade för att bli skickade till ett turkiskt fängelse.  

Institutioner och rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter, däribland Europarådet och frivilliga rörelser som Amnesty International, är djupt förvånade över det svenska agerandet. Att ledande politiker i Sverige beskriver dagens Turkiet som en demokrati väcker kritiska frågor.  

Det pinsamma agerandet borde diskuteras på allvar. Ett särskilt institut för mänskliga rättigheter finns numera också i Sverige. Deras arbete ska vara opartiskt och dess granskning vore av intresse. Men det finns andra möjligheter att analysera vad som gick fel och vilka lärdomar vi bör dra. Inom de frivilliga organisationerna finns kompetens för en saklig och meningsfull analys. 

Thomas Hammarberg,  tidigare Europarådets parlamentariska expert om mänskliga rättigheter i Turkiet 

Inlägget Sanningen om Turkiet gömdes i strävan att snabbt nå Nato dök först upp på Dagens Arena.

Kommentarer är stängda.

Generated by Feedzy