Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Det sas att jag var en idiot…

 

Hur var det nu? Jo, jag var en idiot. Som, för att citera exakt, ingen jävel borde lyssna på.

Så sas det. Från Miljöpartiets bunker, eller i vart fall från det som låg nära bunkern. När MP inför valet 2014 gjorde frågan om att sitta i regering till huvudfråga.

Jag utmålades som en idiot som ville sitta på läktaren.

Utbrotten kom med jämna mellanrum. Under flera år. Skälet var att jag hävdade att det inte med automatik var så att Miljöpartiet fick mer makt och inflytande om partiet satt med i regering än om det budgetsamarbetade. 

Att inte sitta i regering, sa man, var att sitta på läktaren.

Nu sitter Sverigedemokraterna på läkaren. Och får igenom nästan hela sin politik i de frågor som identifierar partiet. Vad säger MP:s gamla bunker om det?

Innan dess var det Centern som drev fram stora delar av sin nyliberalt anfrätta politik genom att sitta på läktaren…

Det växte fram en obehaglig kultur i Miljöpartiet under några år. Det lät från bunkern och dess närhet som om de tagit intryck av George W Bush. Han som sa: ”Är ni inte med oss är ni emot oss”.

Det gicks så långt att lokalavdelningar, som bokat in mig för föreläsningar om grön ideologi, backade efter små samtal från rikspartiet. Det hävdades att jag blivit medlem i ett annat parti. Vänsterpartiet. Vilket var lögn. Vilket varningspatrullen mycket väl visste.

Nu tillhörde inte jag, och andra som liksom jag ville diskutera strategi, de som var mest kritiserade. Nej, minsann. Det fanns riksdagsledamöter som hade mage att vid några få tillfällen rösta utifrån partiprogram istället för att stödja den rödgröna regeringens förslag. De mobbades ut. Det fick så långt att ett språkrör som avslutning på en kongress meddelade, i en SVT-intervju, att de dåliga opinionssiffror berodde på ”bråkmakarna”.

Självinsikt är sällan dåliga ledares starkaste gren. Det är inte heller så att skickliga politiker med stor kunskap inom sakområden alltid är de bästa ledarna. Som politisk ledare måste man vara trygg inte bara i den egna ideologin utan också tåla kritik, i vart fall av de som vill väl.

”Bråkmakarna” lämnade partiet, trots att de mer än bunkern värnat kongressbeslut och partiprogram. Men opinionssiffrorna blev snarare sämre. Så bunkern hade fel där också.

Nu ska sägas att det inte är lätt att vara språkrör, eller ens bunkermedlem. Får de gensvar på sitt agerande genom att de som tror att de är partilojala klickar på ”gilla” varje gång ledarna uttalar sig eller mobbar så får de vatten på sin kvarn. Kanske förstår de inte att många som klickar gör det av ”partilojalitet” därför att de tror att sådan är detsamma som att applådera ledarskapet vad det än gör.

Har det förändrats? Ja, kanske. Allt medan bunkerns inkråm till viss del gått vidare till nya uppdrag någon annanstans.

Och nu då? Kommer partiet att förmå göra en nystart – som till och med grundaren Per Gahrton efterlyst – eller inte? Skulle tro att det bästa vore att partiets ledning tar sig tid och mod att läsa den DN-debattartikel som flera av oss före detta språkrör skrev för några år sedan, den finns här – rubriken är satt av DN och artikeln besvarades inte av partiledningen.

Kanske tyckte bunkern att alla vi som skrev under var idioter. Eller i vart fall snart utdöda dinosaurier. Den åsikten har kostat partiet mycket, vågar jag hävda.

Men inte bara det, det har kostat Sverige åtskilligt – för i en tid när de

t mesta av politiken växt samman till en grå gröt behövs visioner som det talas om, som får hjärtan att brinna, som berättar om bygget av ett annat system, andra strukturer, andra normer. 

Om inte ens ett grönt parti har förmåga och mod att göra det kommer vi att gjutas fast i den form som tidigare regeringar byggt och som nu fylls i av den nya.

Så när får vi höra glödande tal livslinje istället för arbetslinje, livskvalitet istället för tillväxt, fredskultur istället för krigsretorik?  För att att ta några exempel… Nu är språkrören fria.

Men är de så förknippade med det som varit, så förstenade i den retorik de använt under åren då de i första, andra och tredje hand var språkrör för regeringen… att de saknar trovärdighet att driva det som faktiskt var det vi sa att partiet skulle driva när vi bildades. Och det var inte harmlöshet, inte den traditionella politiska retoriken, inte det traditionella tilltalet… som partiets ledning nu fastnat i.

Kommentarer är stängda.

Generated by Feedzy