Det finns enligt Miljöbalken 7 kap 18c § sex särskilda skäl vid prövningen av upphävande av eller dispens från strandskyddet. Jag tycker dock att lagstiftningen har missat det självklara sjunde skälet – det måste finnas en privat tomt, en hemfridszon runt ett bostadshus. Som jag ser det tas detta för givet i alla texter, domar och lagparagrafer som jag har läst, men i Vänersborgs kommun verkar det inte vara självklart.
Det första skälet för strandskyddsdispens är om det område som dispensen avser:
“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”
Det är det här villkoret som har diskuterats och fortfarande diskuteras. Byggnadsnämnden anser inte att skälet är uppfyllt. Det anser Bengt Davidsson.
Naturvårdsverket förklarar vad ianspråktagen mark är (se här):
“Att ett område redan är ianspråktaget innebär ofta att det utgörs av en etablerad hemfridszon eller beslutad tomtplats runt ett bostadshus, avgörande är att området inte längre är allemansrättsligt tillgängligt. En bedömning av om ett område är ianspråktaget bör baseras på en utredning av hur allmänheten har tillgång till området.”
När marken är ianspråktagen är den alltså inte tillgänglig för allmänheten. Det är väl den enklaste förklaringen. Förklaringen från Naturvårdsverket har också sin bäring på det oskrivna “sjunde skälet” kan jag tycka. Det är självklart med en hemfridszon runt ett bostadshus.
Jag vet inte om byggnadsnämnden eller förvaltningen har läst denna text från Naturvårdsverket. Den utredning som har gjorts, om den nu ens kan kallas så, är ofullständig, spekulativ och tendentiös. “Beviset” består egentligen bara av ett suddigt flygfoto från omkring 1975… “Beviset” räckte häpnadsväckande nog för Länsstyrelsen som utifrån det underlag den hade fått från byggnadsnämnden i Vänersborg skrev i sitt beslut den 15 oktober 2018, när den avvisade Davidssons överklagande av byggnadsnämndens beslut:
“Vid fastställande av tomtplatsen får endast den del av fastigheten som lovligt har tagits i anspråk ingå. Då det saknas strandskyddsdispens sedan tidigare får man gå tillbaka till hur det såg ut på platsen 1975, då strandskyddslagstiftningen infördes.”
Byggnadsnämnden och Länsstyrelsen hade och har fel. Området var inte och har inte heller varit allemansrättsligt tillgängligt. Det är därför som jag har skrivit fyra bloggar enbart om att området på Juta har varit ianspråktaget. (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (1/4)”.) Flera vittnen har berättat att området har varit ianspråktaget – tre kvinnor som har skött hästar på Juta, en vårdpersonal på socioterapin vid Östra Klinikerna, ägaren tillika jordbrukaren på grannfastigheten och Lave Thorell.
Jutafastigheten har varit privat mark och därmed ianspråktaget sedan landstinget tog över fastigheten från staten 1969. På landstingets tid, 1969-1999, fanns det en skylt vid infarten till Juta som markerade att detta var privat område. Landstinget satte också upp ett taggtrådsstaket mellan Jutafastigheten och grannfastigheten. Hela Juta var privat, det som på juridiskt språk alltså kallas att marken var ianspråktagen.
Sträckan längst ner vid älven har dock alltid fungerat som allmänhetens passage förbi Jutafastigheten. Det ligger ett båthus och en brygga här, men de tillhör inte Juta. De tillhör grannfastigheten och därför ingår strandremsan också i den fastigheten. På den tiden var allmänheten alltså tvungen att gå nere vid vattnet.
Längst ner mot älven, på Jutafastigheten, var det stundtals ett trädgårdsland och senare en hästhage där det fanns en hinderbana som ungdomar fick utnyttja. Den senare verksamheten höll på till åtminstone 1990-talet när Juta hyrdes av en privatperson.
Det här har det som sagt vittnats om av många personer och det har jag alltså redogjort för i tidigare bloggar. Efter alla diskussioner och allt “strul” kontaktade jag ett av vittnena igen, Lave Thorell. Thorell svarar att han naturligtvis fortfarande står för det han skrev till byggnadsnämnden på uppmaning(!) av förvaltningschef Eddie Sandin. (Se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”.) För säkerhets skull upprepade och kompletterade Thorell för mig:
“Ang. förhållandena åren 1970-1975
Mark i slänten utanför vägen var ianspråktagen dvs uppfattades helt klart som privat = hemfridszon = tomtplats. Där fanns trädgårdsmöbler och trädgårdsland, uppskattningsvis 5-10 meter mot älven. Exakt var dessa möbler stod eller vilken del som uppodlades respektive säsong är inte möjligt att precisera. Sannolikt varierade man placeringarna år från år.”
Den här iakttagelsen förnekar av någon anledning förvaltningschefen och byggnadsförvaltningen. Så var det inte säger de. Vilket är anmärkningsvärt. Det tyckte Vänersborgs förre kommunalråd Gunnar Lidell (M) också, som i en bloggkommentar (se här) skrev:
“Jag kan för övrigt inte förstå varför byggnadsnämnden besvärade sig med att fråga den mkt påläste Lave Thorell om historiken vid Juta, och sedan struntar helt i den fakta som han presenterade, månne en släng av faktaresistens?”
I övrigt hänvisar jag återigen till mina bloggar för mer fakta om Jutas ianspråktagande. (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (1/4)”.)
Det sista skälet som kan ge dispens från strandskyddet är om området:
“behöver tas i anspråk för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse.”
Det innebär, skriver Naturvårdsverket, mycket speciella omständigheter som är mer eller mindre unika till sin karaktär. Det kan emellertid röra sig om enskilda intressen. Kanske är rätten att ha en hemfridszon runt hela sin bostad ett sådant “mycket angeläget intresse”? Eller är det kanske själva äganderätten till bostaden i sig som är det avgörande?
===
Bloggar i denna serie:
”Ska Juta ha en tomt? (1/4)” – 4 januari 2023
”Ska Juta ha en tomt? (2/4)” – 5 januari 2023
”Ska Juta ha en tomt? (3/4)” – 7 januari 2023
Kommentarer är stängda.