Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Kvinnors berättelser viskar ”det var inte ditt fel – jag vet”

Elisabet Höglund var en gång en någorlunda skicklig politisk kommentator. Men efter millennieskiftet har hon spårat ur. Jag bryr mig inte så mycket om nära-SD-åsikterna som om hennes återkommande felaktiga faktagranskningar, där hon, säkert i oförstånd, spridit desinformation om bland annat det dödliga våldet som skapade en massa helt onödigt brus.

Hon hade ju en air av seriositet genom sitt kändisskap som andra bloggare saknade, och togs på ett allvar hon inte förtjänade. Hennes texter är ofta författade i någon sorts ursinne och det underliggande faktasökandet antingen summariskt eller ovetenskapligt. 

Nu har hon skrivit ett oerhört provocerande blogginlägg om sexuellt våld, efter att Jenny Strömstedt, vars namn hon inte ens har orkat kolla stavningen på, berättade om ett övergrepp hon utsatts för som ung, och Höglund kallar Strömstedt ”medskyldig” för att hon var berusad och hade flörtat med förövaren. Och ryggmärgsreaktionen är förstås att tänka “Va fan! Vi skuldbelägger inte offer i Sverige i dag!”. Och den texten är förstås redan skriven. Säkert av fler.Det är inte första gången Höglund bagatelliserar sexuella övergrepp. I någon sorts vilja att nyansera påpekade hon under metoo-debatten att nyp i rumpan inte var så farligt, och tyckte sedan synd om sig själv när hon fick skäll. Den artikeln kunde dock läsas som en vilja att nyansera, för visst finns det grader i helvetet och ett rumpnyp i krogkön är ingen våldtäkt. Det kan inte denna text. Orden Höglund använder sig av för att beskriva Strömstedts påstådda skuld är djupt obehagliga och får håren att resa sig på armarna, men jag lämnar dem för nu.

För kärnan i Höglunds blogginlägg är minst lika illa. Hennes utgångspunkt är att kvinnor ska tiga om övergrepp, för hon är ”trött på” att läsa om dem, och berättelserna är ”irrelevanta”. Det är dessutom än mer obegripligt att Strömstedt nu sent omsider har kommit på att det var ett övergrepp, och inte när det hände, menar hon. Strömstedts motiv viftar hon bort som vilja att få ”uppmärksamhet” och ”bli citerad”. Snacka om att kasta sten.

Men en mening håller jag halvt om halvt med henne om: ”Om alla kvinnor i världen bestämde sig för att berätta om alla sina erfarenheter av män som velat kn*lla dem i berusat tillstånd och ofta i samband med fester så skulle det inte finnas något annat att prata eller skriva om.”

Hon har helt rätt. Jag känner nästan ingen jämngammal tjej som inte utsatts för minst ett övergrepp som enligt dagens lagstiftning skulle klassats som våldtäkt. Men vi anmälde aldrig. Vi tog på oss skulden och gick och bar på den i många år. En del trasiga för livet. Jag känner flera som aldrig kunnat släppa det som hänt, och vars senare relationer påverkats. Andra, som jag, förlorade unga år till självförakt och sömnlöshet, men lyckades sedan lägga det bakom oss och gå vidare stärkta.Jag har gått lite samma väg som Strömstedt. Jag berättade inte på många år, annat än för mina allra närmaste. Det som fick mig att till slut ändra mig och skriva om mina upplevelser i ett av mina mest lästa blogginlägg någonsin var hur våldtäkter och övergrepp användes i invandringsdebatten.

Minns debatten om ensamkommande på festivaler, där svenska män rasande beskrev forna Sverige som en trygg oas där kvinnor kunnat dansa halvnakna på gatorna och aldrig råka ut för något innan svartmuskiga serievåldtäktsmän kom hit. Jag var tonåring i Karlstad på 1980-talet. Det fanns knappt någon invandrare där, och jag och mina kompisar gick aldrig ensamma på kvällarna, om det inte var upplyst och befolkat. Så nej.

Det var dock inte bara inceltyckare i internets undervegetation som spred den uppfattningen. Per Gudmundson i SvD skrev en artikel om hur det var ”tjafs” att inte vilja erkänna att enbart invandrarkillar och i princip ingen annan var problemet.

Det var det som fick mig att gå ut och berätta. Och det gjorde ont. Det är fortfarande plågsamt att ett av mitt livs värsta upplevelser, som skadat mig så, ska ligga där till allmänt beskådande. Kanske googlas fram av kunder, uppdragsgivare, bekanta, läsare, älskare, hatare. Jag känner mig naken och utsatt bara av att tänka på det. Även denna text är svårskriven. Den gör också ont.Men det är det dubbla skuldbeläggandet, dels för övergreppet i sig, och dels för att Strömstedt delar med sig av historien, som är så direkt ondskefullt med Höglunds inlägg. Varje kvinna eller flicka som kliver fram och säger ”detta hände mig” är ett ljus av hopp för sina medsystrar. En smekande hand på en tårvåt kind hos den som ligger vaken om natten och anklagar och hatar sig själv. En röst som viskar ”det var inte ditt fel – jag vet”. En röst som dränker Elisabet Höglunds svårbegripliga hån och förpassar hennes totala brist på medmänsklighet till historiens gödselstack.

2023 kan bara bli bättre!

Denna vecka väntas republikanerna ta över huset i kongressen. En skara lögnare, abortmotståndare, vapenivrare, transfober och valförnekare. Bland annat.

The post Kvinnors berättelser viskar ”det var inte ditt fel – jag vet” appeared first on Tidningen Global.

Kommentarer är stängda.

Generated by Feedzy