Lisbeth och Olof Palme, bild från 60-talet.
FÖR DEN SOM HAR LITE ABSTINENS nu under julen när det gäller nytt material att läsa in om Palmemordet: här kommer 40 sidor med Hans Ölvebro om mordutredningen och särskilt om hans inte särskilt goda relation till Lisbeth Palme.
Ölvebro var chef för polisens Palmegrupp i samband med åtalet mot Christer Pettersson. Det var ett åtal som i allt väsentligt byggde på Lisbeth Palmes utpekande.
Det är lätt att tänka sig att kontakterna mellan Ölvebro och Lisbeth Palme var goda och omfattande under den här perioden.
Men så var det inte alls, det är något som framkommer när Hans Ölvebro samtalar med Marjasinkommissionen i september 1995.
Marjasin undrar om Ölvebro kan beskriva vilka relationer han haft till Lisbeth.
Ölvebro som tillträtt som spaningsledare våren 1988 svarar:
”Jag tror det var en ambition från åklagarsidan att jag skulle introduceras hos Lisbeth Palme då jag blev chef. Och så skedde också. /…/ Men det mötet utföll inte speciellt bra. Så att efter det har jag inte träffat henne annat än i samband med rättegångarna mot Christer Pettersson.”
Sigvard Marjasin: ”Vad var det som inträffade då?”
Ölvebro: ”Jag ombads att berätta hur den organisation såg ut som vi skulle arbeta [efter] och jag sa då att vi ska arbeta på det sätt som vi polismän normalt arbetar, bedriva en normal mordutredning. Det passade inte fru Palme att det var ‘normalt’. Så att efter det så har jag inte träffat henne.”
De formuleringar Ölvebro väljer gör att det inte går att missa en sak: hans irritation finns kvar mer än sju år efter detta spända möte med Lisbeth.
Marjasinkommissionens samtal med Ölvebro tar också upp Lisbeth Palmes påståenden om att det läckt från utredningen, omständigheterna kring visningen av konfrontationsgruppen med Pettersson för henne, den friande domen i Palmemålet, framtagandet av gärningsmannaprofilen och Ölvebros utspel från början av 1994 om att det nog skulle finnas en lösning redan till sommaren samma år. Ölvebro kommenterar också något som förekom innan han tog över som spaningsledare, utbetalningarna till källa Peter för dennes tips om om PKK-spåret. Hela texten finns alltså att läsa här på bloggen.
Och för den som undrar över i vilket sammanhang detta santal ägde rum kommer här en bakgrund.
Marjasinkommissionen var den kommission som tillsattes av regeringen 1994 för att granska utredningen av mordet på Olof Palme.
Det var den tredje kommissionen som hade det uppdraget. Före den hade Juristkommissionen och Parlamentarikerkommissionen haft liknande uppdrag.
Marjasinkommssionen tog sig det officiella namnet Palmekommissionen – ett opraktiskt namn med tanke på att det var just det namnet som i dagligt tal använts om Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor som varit verksam i början av 80-talet. Den kommissionen hade ägnat sig åt att söka alternativ till kärnvapenupprustningen och den hade letts av Olof Palme. Den hade lagt fram sin slutrapport 1982.
Den tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen kom i stället ibland att kallas Marjasinkommissionen efter dess ordförande, landshövdingen Sigvard Marjasin. Men kommissionen drabbades av en akut kris när Marjasin avgick som ordförande sommaren 1996. Bakgrunden var misstankarna om att han som landshövding skulle ha manipulerat sina representationskvitton. Han åtalades för detta men friades senare. För kommissionens del innebar det att dess verksamhet avstannade ända tills regeringen till sist utsåg en ny ordförande, Lars Eric Ericsson, även han en landshövding (och liksom Marjasin socialdemokrat.) Kommissionen bytte då namn till Granskningskommissionen och lade 1999 fram ett tusensidigt betänkande.
Arbetet under Ericsson blev på många sätt en nystart. Men en del av betänkandet bygger ändå på vad som kom fram i kommissionens arbete under Marjasin. Bland annat hade den tidiga kommissionen samtalat med ett antal personer med anknytning till utredningen. Och dessa samtal hade förts i en anda som speglar att de som deltog knappast hade väntat sig att vad som sades skulle bli offentligt. De är därför ofta rätt öppenhjärtiga. Kommissionens samtal med Ölvebro från september 1995 är ett utmärkt exempel på det.
Informationen i dessa öppenhjärtiga samtal ingick förstås i vad Ericssons kommission visste. Men själva samtalen med deras ofta dramatiska och klargörande detaljer finns inte återgivna i kommissionens betänkande. De finns däremot i utskriven form på Riksarkivet. Det är därifrån jag hämtat samtalet med Ölvebro.
Kommentarer är stängda.