Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.
Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:
Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.
Utvecklingen sedan 2014
Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:
De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.
Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.
I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”). Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.
Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:
Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.
När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.
Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots det fortsatte de påstå det även efter detta.
Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.
Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.
Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare. Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.
Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.
Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.
Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.
Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.
Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:
Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.
Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.
Att göra
Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.
Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på
lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.
Paroller för demonstrationen är:
STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.
FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ
Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!
Kommentarer är stängda.