Val i odemokratiska regimer

”Ruling elites exploit their control over state
resources to stay in power.” (s. 412)

 

Statsvetarna Jennifer Gandhi och Ellen Lust-Okar börjar en översiktsartikel från 2009 om val i odemokratiska regimer så här:

”Authoritarian elections are often understood as a monolithic, infrequent phenomenon somewhat incompatible with stable dictatorship, but a cursory examination of the practice of such elections around the world reveals a very different picture. Incumbents in eighteenth- and nineteenth-century Western Europe and Latin America held elections well before the advent of democracy (Zeldin 1958, Posada-Carbo 1996), and incumbents in the vast majority of regimes today call voters to the polls (Hyde 2006, Roessler & Howard 2008). That is, authoritarian elections are neither rare nor, as others have noted before, inevitably undermining to autocrats (Hyden & Ley 1972, Hermet et al. 1978).” (s. 404)Statsvetarna har uppfunnit begrepp för att tampas med detta, konstaterar Gandhi och Lust-Okar — de pekar på ”hybridregimer”, ”competitive authoritarian”, ”electoral authoritarian” med flera — men G och L-O menar att till och med dessa differentierade begrepp är för imprecisa. Bristen på precision, menar de, har gjort att statsvetare missat viktiga frågor om ”the micro-level dynamics of authoritarian elections and the ways in which they differ systematically from each other.” (s. 404)

Makthavare i odemokratiska regimer kan använda val för att co-opt eliter, partimedlemmar eller samhället mer allmänt: dela upp makten inom eliten, ge folket en illusion av en rättvis ordning, osv. Med mutor, hot och andra fulspelsmetoder kan man få folk att ”rösta rätt” och sedan använda de starka val-utfallen som en signal — inåt och utåt — om hur stark regimen är. Man kan också få in andra politiker i systemet och bearbeta dem. Valresultat kan också ge makthavarna information om var de har sina starkaste fästen kontra var de behöver bearbeta befolkningen mer. En studie av lokala val i Kina visar att dessa stärker regimen genom att öka informationsutbytet mellan de styrande och folket, och öka regimens legitimitet. Överlag har Gandhi och Lust-Okar en rätt mörk bild av val i odemokratiska regimer: perspektivet är snarare att valen ökar den odemokratiska regimens stabilitet, än att de skulle öka sannolikheten för demokratisering, som Brownlee (2009) utgick ifrån.

”In most cases, the emerging picture is that elections are not uncompetitive exercises simply returning preselected candidates, but rather exercises in “competitive clientelism,” wherein candidates vie for the privilege of acting as intermediaries in patron-client relations (Lust-Okar 2006) and incumbents manipulate such a system to insure their prolonged rule.” (s. 407)De diskuterar i tur och ordning tre typer av aktörer som deltar i odemokratiska val: väljare, kandidater, och makthavare (incumbents). Diskussionen om väljare börjar återigen med kontrollperspektivet på odemokratiska val, snarare än omvandlingsperspektivet:

”Most scholars view patronage distribution and control over resources as important in driving voter behavior in authoritarian regimes (Blaydes 2006b; Lust-Okar 2006, 2008a; Greene 2007; Pepinsky 2007; Masoud 2008). The playing field is so clearly skewed in favor of the incumbents—given their monopoly over patronage resources and the use of force— that citizens often vote in favor of incumbents despite their preferences. This results in what Magaloni (2006, p. 19) terms the “tragic brilliance” of the regime: “Citizens’ choices are free, yet they are constrained by a series of strategic dilemmas that compel them to remain loyal to the regime.”” (s. 408)Exempel på hur odemokratiska regimer använder val för att kontrollera folk genom att inkludera dem i det styrande partiet kan till exempel tas från Mexiko under PRI. I Kina är Kommunistpartiet inte lika centralt i de riggade valen.

Kandidaterna som ställer upp i valen motiveras främst av korruption, menar G och L-O:

”Most candidates apparently enter elections to vie for a portion of the spoils, since their control over policy outcomes is limited (Lust-Okar 2006, Magaloni et al. 2007, Blaydes 2008, Masoud 2008, Shehata 2008). ” (s. 409)

De refererade studierna handlar om, i tur och ordning, Jordanien, Mexiko, Mubaraks Egypten, Egypten igen, och Egypten igen. Jag tycker att det är lite konstigt att Gandhi och Lust-Okar går så all in på ett kontrollperspektiv på odemokratiska val; mitt intryck är att just eftersom odemokratiska regimer är så olika varandra, som de pekar på i introduktionen till artikeln, så finns det också regimer där val bär en mer genuint demokratiserande potential: mitt intresse är ju europeiskt 1800-tal och tidigt 1900-tal, inte Egypten på 1990-talet, och då tycker jag, i fall som Sverige efter 1866 eller Tyskland efter 1871, att det blir svårt att inte se valen liknande som Lindberg: en chans för oppositionen att mobilisera, trumma upp intresse, och stärka sin bas på sikt. (Se också inlägg om civilsamhälle och substantiell demokratisering.)

Omsättningen av parlamentariker är väldigt hög i länder som Jordanien, Egypten, Syrien och Mexiko: bara 19-40 % av parlamentariker behöll sina platser i egyptiska val sedan 1980-talet; i Jordanien sedan 1990-talet, färre än 20 %.

Det finns också fall i Mellanöstern där partier lyckats bli massrörelser bland annat genom att ställa upp i mer eller mindre riggade val: Rättvise- och utvecklingspartiet i Marocko, Muslimska brödraskapet i Egypten, Islamiska aktionsfronten i Jordanien. (s. 411)

Det kan alltså för en odemokratisk regim bli ett dubbeleggat svärd att arrangera val. Gandhi och Lust-Okar citerar Schedler (2006):

“To the extent that they [elections] serve to legitimate the system and demonstrate the power and popularity of the ruling party as well as the weakness of its opponents, elections tend to demoralize and demobilize opposition forces. To the extent that they allow opposition forces to get stronger and to demonstrate that the emperor is naked, that his grip on power is based on manipulation rather than popular consent, elections tend to reinvigorate opposition parties.” (cit. 411)

Oppositionspartier kan också agera strategiskt och välja att bojkotta val som de ser som alltför riggaed och meningslösa: också det kan vara ett sätt att vinna stöd.

Magaloni (2006) menar att PRI-regimen i Mexiko hindrade småbönder från att ta sig ur fattigdomen, och samtidigt arbetade med patronage för att låsa fast dem i regimen, göra dem beroende av staten och regimen. Odemokratiska regimer arbetar också mer institutionellt med att rigga valmetoder och valkretsar, och så vidare.

I de preliminära slutsatserna angående valens roll menar Gandhi och Lust-Okar att litteraturen i någon mån vilar på ett fåtal rikligt studerade fall, särskilt Mexiko, Kina och Egypten.

De går vidare med att diskutera ifall valen utgör en länk till demokratisering: en fråga som motiverat mycket foskning. En mekanism kan vara att valet genererar en splittring inom den styrande eliten och en successionskris som ger oppositionen en chans. G och L-O går vidare med en mer aktiv roll för oppositionen:

”It is more difficult to demonstrate that authoritarian elections promote democratization—not just regime breakdown and transition. Yet there is some evidence that elections may contribute to democratization from the ground up. The literature on local elections in China advances the claim that elections promote “creeping democratization” (Pei 1995). Village-level elections can empower citizens or enhance their engagement in politics depending on township characteristics. In particular, “better elections increase participatory attitudes and rights protection, values that are likely to be difficult to dislodge” (Birney 2007, p. 153; see also Shi 1999a, Li 2003). Elections thus may influence citizens’ relationship with the state and their expectations about it, eventually leading to higher levels of democratic engagement.
In addition, elections may promote democratization if they result in victory for a democratic opposition. “Liberalizing electoral outcomes” are possible when opposition parties form pre-electoral coalitions (Howard & Roessler 2006). These coalitions not only make an opposition victory more likely but also expand the political space just short of alternation in power. Or possibly democratization is more likely over the course of repeated elections, particularly where opposition candidates are afforded some degree of freedom (Lindberg 2006c, Roessler & Howard 2009). In Mexico, as opposition parties made greater inroads into the PRI’s majority in the assembly, the PRI sought to form legislative coalitions with one opposition party (i.e., PAN) in an attempt to marginalize another (i.e., PRD). The price, however, was increasing concessions regarding the independence of electoral institutions, eventually leading to elections that an opposition party could and did win (Eisenstadt 2004).” (s. 415)En tredje mekanism är protester orsakade av ”stulna val” etc; exempel på sådana processer där tidigare oeniga medborgare kan enas och samlas runt en god protest är färgrevolutionerna i Georgien 2003 och Ukraina 2004. Sådana protester kan också få stöd från andra stater och från NGOs.

Överlag är dock Gandhi och Lust-Okar skeptiska till om val verkligen ökar sannolikheten till en demokratisering av en odemokratisk regim, och det är intressant här med argumentet att Lindbergs argument baserat på SSA inte håller i Latinamerika:

”The claim that authoritarian elections facilitate democratization, however, has its skeptics. Finding little evidence for it in Latin America, McCoy & Hartlyn (2007, 2009) question whether the findings within sub-Saharan Africa (Bratton & van de Walle 1997; Lindberg 2006a,b) are more general. The results of more global inquiries seem questionable as well. For instance, Hadenius & Teorell (2007) find that multiparty elections appear to be a “prime stepping stone” for democratization, and yet they
code as “multiparty regimes” those regimes that have chosen to open elections, possibly as part of the process of democratization. Multiparty elections may characterize democratization without necessarily causing it. Indeed, Brownlee (2007) finds no evidence that elections affect regime survival in a large-n analysis of authoritarian regimes, although he does find that holding elections under an authoritarian regime increases the likelihood that a subsequent regime will be democratic (Brownlee 2009).” (s. 416)

referens
Jennifer Gandhi and Ellen Lust-Okar (2009) ”Elections Under Authoritarianism”, The Annual Review of Political Science  12:403–22