Dåliga siffror för det parti jag var språkrör för i 11 år. Hör av partisekreteraren att det kan bero på tiden med Corona och att det nu är krig.
Konstigt argument, tycker jag. Som om man revat seglen istället för att hissa dem!
Fanns någon bättre tid än coronatiden att prata om livskvalitet, sänkt arbetstid och andra värden än de materiella? Men varför gjorde man inte det offensivt och högljutt??
Finns något mer angelägen tid än nu att tala om fredspolitik, konfliktlösning och nedrustningsstrategi för ett parti med rötterna i fredsrörelsen? Men varför gör man då inte det?
Istället revar man seglen när det blåser. Trots att man kunnat sticka ut, visa vilka man är, genom att hissa segel. Att minst åtta procent av väljarna skulle gillat det är jag övertygad om. Lika övertygad som att 50 procent skulle avsky det.
Som synes på den nedre bilden hade partiet än sämre siffror inför 1994 års val. Då kunde vi förstås, om vi hade velat, skylla på att det var ekonomisk kris i landet, med 500 procents ränta, konkurser och allt högre arbetslöshet. Alla experter sa att vi var körda, att det inte var våra frågor.
Men det var det ju – det var ju vi som krävde sänkt arbetstid så vi kunde dela på jobben, det var ju vi som krävde Tobinskatt för att tygla marknaden, det var ju vi som ägde frågan om ett samhällsbygge med självtillit som kunde balansera den globaliserade kapitalismen, det var ju vi som debatterade medborgarlön så att ingen skulle ramla mellan stolarna… Vi hissade segel, de andra trodde att vi skulle reva dem.
Efter sommaren hade vi mer än dubblat opinionssiffrorna. Vi kom tillbaka till riksdagen som första parti någonsin – vi hade åkt ur förra valet.
Det var en fröjd att vara språkrör för ett parti som vågade vara uppkäftigt när alla sa att det var kört för att ingen skulle rösta på MP under en ekonomisk kris. Så klart man skulle! Men det är klart, vi var kanske av mer uppkäftigt virke än vad som tillverkas idag…
.png){kind=link}