I begynnelsen var Ordet, och ordet var ETC, och ETC var gud. Det var inte bara ett ord.
Utan två. I ett. Och tre bokstäver. Helt omöjligt, men sant. Nu 100% mer gud på mindre
än halva tiden! Bara en sån sak. Den låg där. Tjock. Och spännande. Och snygg. Och tuff. Men det var länge sedan.
När vi skulle göra flygblad var det från ETC vi hämtade tilltalet. Idén med det korta, det snärtiga, det inte alltid helt relevanta men roliga. När vi skulle ha bilder brukade vi leta i högen med skräp som ETC-gänget lämnat efter sig i våra lokaler. Hittade nåt användbart varje gång.
Våra flygblad ansågs 1) upprörande! 2) nyskapande. Var varken eller. Bara en tillämpning av ett redan existerande upplägg i ett nytt fält.
Sen började vi göra tidningar. Vänster. Fast helst skulle vi gjort ETC. Om det inte vore för att den gått i konkurs. Igen. Så vi gjorde andra tidningar. Vänster. Fast vi hade hela tiden ögat på den där högen med gamla ETCor, vägrade att riktigt acceptera att en vänstertidning måste se ut som ett nummer av Pravda från 1921. Ibland gjorde vi till och med lite ETC i smyg. Det ansågs 1) upprörande! 2) nyskapande. I alla fall av vissa. Var fortfarande varken eller.
ETC vandrade vidare. Och återuppstod. Det här har alla glömt, men nån gång under andra hälften av 90-talet trycktes några nummer. Varje nummer hade ett tema. Varje nummer var lysande. Intressant detta: när tidningen var som mest oansenlig (var det någon annan än vi som läste den?), tunnast och minst (höjd och bredd som en Kalle Anka) var den också som allra bäst.
Sen vandrade den vidare igen. Och återuppstod en gång till. Blev till veckotidning. Ärligt talat inte alls lika spännande. Eller tuff. Bra dagar kunde vi till och med titta på den och tänka, ’nice try, men kolla oss, det är så här man verkligen gör en vänstertidning’. Uppgifter från säkra källor gör gällande att en viss chefredaktör, vi kan kalla honom J, till sin stora grämelse ibland höll med oss.
Så började ETC göra lokala editioner. Lokal förankring. Viktigt i kampen. Och bra för presstödet. Det ansågs 1) upprörande! men vi tyckte att det var 2) nyskapande. Hade velat apa efter än en gång. Fast vid det laget var vi för trötta.
Sen blev det dagstidning. Och där började ett långsamt farväl.
(Här är din drottning
utan krona
likgiltig och trött,
en sorglig figur som
du aldrig riktigt mött.)
För visst var det en prestation! en bragd! ett rödgrönt stordåd! Men hur djup var egentligen rödheten i det röda? Och det gröna sen, var inte det lite väl tunt, nästan genomskinligt, visserligen värmande men flyktigt som solens strålar?
Fast vi läste fortfarande, särskilt ledare, för dom som skrev var lite av ett vem-är-vem över dom som blivit säckade av polisen i Göteborg 2001 och sen fortsatt sin karriär genom att hänga på krogarna kring Medborgarplatsen. Det är ju alltid kul att se vad gamla bekanta pysslar med nu för tiden.
Kanske var det till och med så att en viss chefredaktör till sin stora grämelse än en gång höll med oss om att ETC började bli en föredetting i fransig frack. Han drog sig i alla fall undan; ’J’ ersattes av ’A’. Och en efter en ersattes också alla gamla bekanta på ledarsidan.
Det var nog ingen slump. För där J var uppblåst, självupptagen och briljant var A ännu mer uppblåst (igår skrev han en bombastisk ledare om ett beslut han själv fattat) ännu mera självupptagen (idag har han skrivit en ledare om hur synd det är om honom för att läsare och journalister kritiserar beslutet han fattade igår, men att han trots det är både rakryggad och ödmjuk (sidebar: lita aldrig på en person som själv säger att den är ödmjuk) och utöver det… milt sagt medelmåttig. Han hämtar sina rödgröna åsikter från op-eds i New York Times och Washington Post, plockar sitt sätt att skriva från gamla texter av J och hänger på sig samma sorts kostymer som DNs Peter Wolodarski. Alltså, för den som eventuellt bryr sig, 1) upprörande! men inte 2) nyskapande.
Beslutet han fattade, och som han sedan skrev en ledare om, var att hugga en av sina underlydande – Ekis – i ryggen. Något, troligen tonen i ledarna, säger mig att han länge väntat på ett tillfälle ta fram tjuringen.
Så nu finns ingen kvar i ledarredaktionen som inte antingen ägnat decennier åt att närstudera insidan av maktens korridorer eller som egentligen lever av lönen från ett högbetalt högstatusjobb. Det som lång tid de facto varit regeringstrogen media är det nu också de jure, eftersom chefredaktörens ord är lag. ETC har fullt ut blivit en publikation för den övre medelklassens ömhjärtat välnärda vänsterflygel, vackert Bill-Gates-grön och minst lika röd som Torbjörn Fälldin.
Personligen vet jag inte mycket om Ekis. En enda gång har jag träffat henne. Hon kom som ett yrväder en juliafton rattande en rostig vit transportbil. Hon var både spännande snygg och tuff.
Eftersom hon dessutom är lika briljant när hon har rätt som när hon har fel var hon det sista i ETC som faktiskt var ETC. Man kan undra om A förstod att det han egentligen dödade när han i förra veckan högg till, var den sista skuggan av det som en gång var ETCs själ: en stor skopa alternativrörelse tillagade på en bas av välreducerad FNL-buljong, upphälld i snygga skålar och garnerad med en rejäl näve punk. Troligen gjorde han det. Troligen är det därför han verkar så nöjd i sina ledare. Och så rädd.
Man kan dessutom undra om han fattar att det här med själ är viktigt, att det som fram tills alldeles nyss gjorde ETC till något annat än den långa rad av lydigt välkammade ljusröda sosseblaskor som kommit och gått dom senaste decennierna var föreställningen om att det var en tidning som var annorlunda, som vågade, som hade edge. Den föreställningen … Poff!
Man kan också undra vad J tänker. För det är ju fortfarande han som äger. Och ansvarar för affärerna, kan man lugnt utgå från. Hur ska han sälja det här? Vem behöver egentligen en rödgrön tidning som är mindre radikal och vågad än Aftonbladets välkammade kultursida; som mest ägnar sig åt att skriva om sånt som fackföreningspressen redan skrivit om; som dessutom oftast gör det sämre? Kanske planerar han att som ett sista hyllning till det som en gång var ETC låta tidningen gå i konkurs. En principfasthet att beundra i så fall.
Men till er som nostalgiskt blickar tillbaka mot det som en gång var ETC har jag bara en sak att säga: Sörj! INTE prenumerera!
Peace out!
Quiz Kid
Lämpligt soundtrack till artikeln: Baïonarena Manu Chao 2009 (Youtube, öppnas i ny flik)
Inlägget ETC och vi (och döden) dök först upp på Internationalen.
